Operationen

Den sista veckan före operationen var nog den mentalt tyngsta på en tid. Jag har skrivit många gånger om ovissheten. Jag vet att jag nästan tjatar om den. Men den är svår att beskriva för den som aldrig upplevt den. Den går inte att tänka bort eller undvika genom att ”tänka positivt”. Den bara finns där, hela tiden.

Varje gång jag försökte prata med Conny om operationen började jag gråta. Jag vet egentligen inte ens varför. Jag litar på kirurgerna och var inte alls rädd för själva operationen. Men allt den representerade och osäkerheten blev för stort. Till och med avskedet utanför sjukhuset oroade mig (Conny skulle inte få följa med in). Jag funderade faktiskt en stund på om jag borde ta en FPA-taxi ensam till Helsingfors, bara för att slippa den där stunden när vi skulle säga hej då. Conny ville ändå köra mig, och så blev det.

Dagen innan operation

Dagen före operationen ringde väckarklockan redan halv sex. Först blev det blodprov i Ekenäs. Mina blodvärden hade varit så dåliga veckan innan att läkarna ville kontrollera dem en gång till dagen före operationen. Sedan styrde vi bilen mot Helsingfors. Conny köpte morgonkaffe åt mig från ABC i Karis och jag åt mina medhavda smörgåsar i bilen. Jag var ju tvungen att fasta före blodprovet, så de smakade extra bra.

Den här gången skulle vi inte till Cancercentrum eller Parksjukhuset, utan till Isotopenheten på Mejlans. Enheten ligger under marknivå eftersom man där arbetar med radioaktiva ämnen som används vid olika undersökningar och behandlingar.

Radioaktiv injektion

Så spännande som Hulken var procedurerna ändå inte. Jag fick en liten injektion med ett radioaktivt spårämne rakt i bröstet. Spårämnet följer lymfvägarna till portvaktskörteln, alltså den första lymfkörteln som tar emot lymfvätska från området där tumören finns. På det sättet kan kirurgen lättare hitta rätt lymfkörtel under operationen. Jag var radioaktiv resten av dagen och fick bland annat inte vara nära små barn.

Sedan väntade två timmar medan spårämnet gjorde sitt jobb. Skötaren rekommenderade att jag skulle röra lite på mig eftersom rörelse hjälper spårämnet att hitta rätt. Det var varmt och soligt, så vi gick ner mot vattnet och hittade en klippa där vi satte oss en stund. Det blev en fin paus mitt i en dag som annars mest handlade om sjukhus. När vi gick tillbaka gjordes en gammakameraundersökning för att kontrollera att spårämnet hittat rätt. Sedan var det bara att åka hem, packa den lilla sjukhusväskan och försöka förbereda sig inför nästa morgon.

Nu fanns ingen återvändo

Torsdagen den 30 juli ringde väckarklockan tidigt igen. Vi körde till Parksjukhuset och satt kvar en stund i bilen innan det var dags. Sedan blev det en kram, en puss och ett ”jag hör av mej sen”. Jag gick in och Conny körde hem.

Jag blev nästan genast uppropad. Fick byta om till sjukhuskläder och vi gick igenom alla grunduppgifter. Sedan blev jag förvirrad när skötaren berättade att jag skulle åka hem samma kväll. Jag hade fått information om att jag skulle stanna över natten, och hade ju packat med tandborste och allt. Det visade sig att det fanns två olika anteckningar i min journal. Skötaren ringde kirurgen och sade att vi skulle reda ut saken när han kom. Jag blev också erbjuden lugnande medicin genast, men jag tackade nej. Fick veta att jag kan få det senare om det känns att jag behöver det.

Efter en stund kom kirurgen tillsammans med en specialiserande läkare och skötaren. Det är kanske inte livets mest bekväma stund att stå där med bar överkropp medan tre personer ritar med tusch, mäter, tittar, funderar och diskuterar var de ska operera och hur resultatet blir bäst. Men kirurgen var lugn, noggrann och mänsklig, jag kände mej trygg.

Frågan jag inte var beredd på

Kirurgen bad mig först med egna ord berätta vad som skulle hända under operationen. Jag berättade så gott jag kunde. När jag var klar ställde han en fråga som jag inte alls hade väntat mig. ”Ja oletko itse potilaana tätä toivonut?” Jag blev helt ställd och frågade vad han menade. Han syftade på att också det friska bröstet skulle opereras för att skapa bättre symmetri. Jag svarade ärligt att jag aldrig har bett om det. Jag har inte önskat någonting alls. En kirurg har tidigare berättat att så här planeras operationen, och jag har bara accepterat den. Jag har aldrig ifrågasatt planen. Då frågade han om det fortfarande var så jag ville göra.

Plötsligt låg beslutet hos mig. Där stod jag med tuschstreck över hela överkroppen och tre personer som väntade på mitt svar. Jag sade att det är svårt att svara på den frågan just nu, men det viktigaste för mig var att de får bort tumören. Allt annat är en bisak. Men att jag ändå har förstått att det finns en riktig nytta med att samtidigt operera det andra bröstet för att bevara symmetrin. Han nickade och sade att då tänker vi likadant, då gör vi enligt den ursprungliga planen! Det kändes skönt att få den delen avklarad.

Kirurgen berättade också att om portvaktskörteln inte innehöll cancer skulle jag få åka hem redan samma kväll. Bara om de behövde tömma armhålan på lymfkörtlar skulle jag stanna över natten.

”Jag lovar att du är i goda händer”

När allt var klart fick jag gå till väntrummet tillsammans med de andra dagkirurgiska patienterna. Jag satte mej i en av de stora mekanismfåtöljerna, fick en värmefilt över mig och låg där och vilade. Jag slumrade till ibland, bläddrade lite planlöst i telefonen och kände mej faktiskt inte så nervös längre. Nu fanns det inget mer att fundera på, nu var jag här och det var bara att köra.

När skötaren kom och hämtade mig gick allting snabbt. Jag lade mej på operationsbordet, och plötsligt var det fullt med människor omkring mig. Någon satte en kanyl, någon kopplade elektroder, någon lade filtar över mig. Alla berättade lugnt vad de gjorde och vad som skulle hända härnäst.

Mitt i allt kom tårarna. Inte för att någon sagt något särskilt. De bara kom. Anestesiläkaren berättade att han nu skulle ge mig smärtstillande och att jag snart skulle känna mig lite yr. Några sekunder senare kändes det faktiskt ungefär som att ha tagit ett par snapsar för snabbt. Sedan sade han: ”Lupaan sinulle, että olet hyvissä käsissä, me pidetään sinusta hyvää huolta.” Det var precis vad jag behövde höra. Sedan blev allt svart.

Uppvaket

Nästa sak jag minns är att en skötare väckte mig. Jag var fruktansvärt trött och ville bara sova vidare, men han var envis och ville att jag skulle sätta mig upp. Jag frågade fyra gånger vad klockan var och fick lika tålmodigt samma svar varje gång: halv fyra.

Sedan berättade han att operationen gått bra, att armhålan inte hade behövt tömmas och att jag skulle få åka hem samma dag. Jag visste direkt vad det betydde, och lättnaden var enorm. Han ville att jag skulle gå på toaletten, och jag var övertygad om att det skulle vara omöjligt. Men jag tog mig upp, allt gick bra och han var nöjd. Därefter körde han mig i rullstol tillbaka till samma väntrum där jag hade suttit tidigare på dagen.

Det första jag frågade skötaren där var faktiskt när jag får åka till stugan. Hon log och svarade att vi kanske först skulle gå igenom sårvården. Efter en stund fick jag dricka äppeljuice. Den smakade fantastiskt efter fastan. Jag hade inte särskilt ont heller, det kändes mest som ett tryck över bröstet. Lite senare fick jag välja mat. Det blev batatsoppa, en skinksemla och kaffe. Jag tror sällan sjukhusmat har smakat så gott.

Sista patienten

Jag var dagens sista patient, en efter en åkte alla hem medan jag låg kvar. Medan jag vilade började personalen städa avdelningen. Jag frågade artigt om jag skulle lyfta upp benen, och så låg jag där med fötterna i luften medan de moppade golvet under stolen.

När det sedan var dags att ta bort kanylen innan hemfärd hände något oväntat. Skötaren drog ut kanylen och jag satt snällt och tryckte med den lilla kompressen medan jag tittade åt ett helt annat håll. Plötsligt ropade hon att jag genast skulle höja armen högt upp i luften. När jag tittade forsade blodet. Hon virade snabbt sjukhusrocken runt handen och fick stopp på det hela, men under tiden hann det bli både blodstänk och små pölar på stolen och på golvet. Jag bad förstås om ursäkt för att jag klottat ner överallt. Städpersonalen, som precis hade hunnit moppa golvet, fick rycka in en gång till.

När Conny meddelade att han strax är framme vid sjukhuset, följde skötaren mej till utgången och sen var det bara att stiga in i bilen och åka hem.

Tillbaka till Björkö

Natten hemma gick bra, det värsta är att jag har svårt att sova på rygg. Redan vid femtiden gav jag upp och gick ner till soffan där jag halvslumrade resten av morgonen.

Jag blev faktiskt förvånad över hur lite ont jag hade. Det stramade och tryckte över bröstet, men den där fruktansvärda smärtan jag hade föreställt mig kom aldrig. Kanske har månaderna med cytostatika och de outhärdliga skelettsmärtorna från Pelgraz förändrat min smärttröskel. Den smärtan går inte att jämföra med någonting annat jag upplevt. Nu är operationsområdet stort, båda brösten och höger armhåla, men jag har nästan ingen vilosmärta alls och har klarat mig med en eller två Burana om dagen. Det känns nästan overkligt.

På lördagen, bara två dagar efter min operation, skulle familjen åka ut till Björkö. Planen hade varit att jag skulle stanna hemma och återhämta mig, men eftersom jag mådde förvånansvärt bra började vi fundera på om det kanske ändå skulle fungera att jag följer med. Med rätt förberedelser kunde det kanske gå.

Jag får röra på mig och det är viktigt att jag gör mina rörlighetsövningar två gånger om dagen. Däremot får jag inte lyfta tungt, inte svettas och inte göra häftiga rörelser. Operationen räknas som stor och jag måste vara försiktig med både såren och infektionsrisken, särskilt eftersom blodvärdena fortfarande är låga.

Hur komma ombord en båt?

Vi for iväg, och bilresan gick bra. När vi kom till båten var det största problemet hur jag skulle ta mig ombord båten. Jag kunde ju inte dra mig upp med armarna, så de drog båten tätt intill bryggan och jag tog mig ombord krypandes på knä, helt utan att använda armarna. Inte särskilt elegant kanske, men jag kom i båten! Under båtfärden satt jag längst bak där det skumpade minst och höll en kudde mot bröstet. Det var inte särskilt skönt, men betydligt bättre än jag hade föreställt mig.

Jag duschar mej i en ljummen bastu, så lite bastukänsla får jag ändå, vilket är skönt. Kompressionsbh:n jag fick på sjukhuset ska jag bära dygnet runt i fyra veckor. Den sitter hårt och är fruktansvärt obekväm, men samtidigt påminner den mig om att ta det lugnt när jag glömmer att jag faktiskt är nyopererad och försöker sträcka mig efter en handduk eller går lite för fort nerför trappan.

Nu börjar väntan igen

Operationen är gjord, men ovissheten är inte borta. Nu väntar patologens svar. Vad hittade de? Finns det levande cancerceller kvar? Hur ser den fortsatta behandlingen ut? Börjar strålbehandlingen som planerat eller väntar något annat först? Det är stora frågor, men inga som jag kan påverka. Just nu försöker jag därför igen en gång lägga fokus på det jag faktiskt kan göra. Vila. Äta ordentligt och få i mig mycket protein. Röra på mig enligt ork. Vara tillsammans med familjen.

Jag är ofantligt trött. Både fysiskt och mentalt. Men nu är operationen gjord.