Blodproven inför den sista behanlingen togs så sent som möjligt, dagen före den planerade behandlingen. Allt för att ge kroppen maximal tid att återhämta sig. Jag hade väntat på den här dagen länge, men ändå var det extra nervöst den här gången. Jag hatar verkligen allt som har med behandlingarna att göra. Samtidigt ville jag inget hellre än att få den. Det sista jag önskade var ännu en uppskjutning. Jag ville få avsluta det här första kapitlet.
Efter lunch började provsvaren droppa in i Maisa. De välbekanta cirklarna med ordet ”Låg” fanns där igen, nästan överallt. Blodvärdena ligger fortfarande långt under det normala, men för oss som får cytostatika är det andra gränser som gäller. Läkarna tittar framför allt på neutrofilerna, leukocyterna och hemoglobinet. Och den här gången räckte de. Precis över gränsen. Jag blev så otroligt lättad. Jag inbillar mig gärna att några dagar på Björkö gjorde kroppen gott. Kanske gjorde de det. Kanske inte. Oberoende så fick jag grönt ljus.
Kroppen är slutkörd
Hemoglobinet hade däremot sjunkit ytterligare, till 88. Det märker jag tydligt. Kroppen känns tung, nästan som om någon hängt vikter i mina armar och ben. Pulsen rusar iväg bara av att borsta tänderna. Böjer jag mig ner för att plocka upp något från golvet svartnar det för ögonen och det känns som att jag ska svimma. Jag är andfådd mest hela tiden och orken är i princip obefintlig. Som om det inte var tillräckligt lyckades jag dessutom dra på mig ett rejält ryggskott. Som tur är har det blivit mycket bättre med hjälp av några effektiva övningar. Magen fortsätter leva sitt eget liv, illamåendet hänger över mej som en jämn skugga och hjärnan känns som sirap. Jag glömmer ord, tappar tråden mitt i meningar och har svårt att koncentrera mig. Det är märkligt hur mycket hjärnan också påverkas av allt det här.
Alla behandlingar är inte likadana
Ibland läser jag om andra med bröstcancer på sociala medier. En del jobbar nästan som vanligt under hela behandlingen och beskriver den som ganska lindrig. Andra, som jag, blir fullständigt utslagna. Det är viktigt att aldrig jämföra. Bröstcancer är inte en enda sjukdom. Det finns många olika typer, och därför också många olika behandlingar. En del är mildare, andra betydligt tuffare. Alla behandlingsplaner är individuella, och alla reagerar på olika sätt.
När jag får dåligt samvete över att jag är sjukskriven och knappt orkar någonting alls försöker jag påminna mig om vad läkarna sa redan vid vårt första möte. ”Din cancer är väldigt aggressiv. Därför måste den också behandlas lika aggressivt.” Det var aldrig någon diskussion om jag skulle arbeta under behandlingarna. För läkarna var det självklart att jag skulle vara sjukskriven. Ändå är det märkligt hur lätt det är att börja jämföra sig med andra.
Sista behandlingen
Onsdag. Vi steg upp tidigt och körde mot Cancercentrum. Den här gången blev det hela paketet: Red Devil, Sendoxan, kortison och Pembrolizumab. Därför tog behandlingen längre tid än de två senaste gångerna. Allt gick ändå bra. Det enda oväntade var att huden runt venporten plötsligt blev knallröd av tejpen. Det har aldrig hänt tidigare, men rodnaden lugnade ner sig ganska snabbt, så det var antagligen bara en tillfällig reaktion.
När behandlingen var klar körde vi hem, packade bilen och fortsatte direkt mot Björkö. Jag mådde faktiskt ganska okej. Det gör jag nästan alltid samma dag och även dagen efter behandlingen. Smällen kommer först senare. För att få tankarna bort från illamåendet och huvudvärken tittade jag på fotboll hela vägen. Första halvlek i bilen och andra halvlek i båten. Laget jag hejade på vann.
Pelgraz slår till
På torsdagen fungerade jag fortfarande hjälpligt. Jag var trött, mådde stundvis illa och tog det lugnt, men jag orkade ändå bada bastu på kvällen. Sedan var det dags för Pelgraz-sprutan. Jag kan nog ärligt säga att jag hatar den. Jag hoppas verkligen att jag aldrig mer behöver se en Pelgraz-spruta i hela mitt liv!
Och precis som tidigare kom kraschen dagen efter. Fredagen försvann nästan helt i dimma. Jag åt frukost och gick sedan tillbaka till sängen. Familjen har lagat mat, gått ut och in och gjort all möjligt och jag har inte märkt något alls. Jag sov flera timmar, men kände mej ändå inte utvilad. Jag har ont. Det värker i muskler, leder och rygg. Jag har ont bakom ögonen, det är en märklig känsla. Huvudvärken är konstant. Pulsen susar i öronen och skenar iväg bara jag gör något litet. Jag vågar knappt lyfta en saftkanna eftersom händerna känns så kraftlösa.
Idag är det lördag när jag skriver. Jag sitter ute på Björkö. Solen skiner, men jag sitter mest inne. Jag hatar att gnälla. Men jag hatar ännu mer att må så här.
Att dricka fast allt smakar illa
En sak som vården ständigt påminner om efter cytostatikabehandling är att dricka mycket. Vätskan hjälper kroppen att återhämta sig och njurarna att göra sitt jobb när läkemedlen ska brytas ner och lämna kroppen. Problemet är bara att allt smakar illa. Vatten, som tidigare varit det enklaste som finns att dricka, smakar äckligt. Ändå måste jag dricka. Så jag häller i mej med våld, bara för att jag vet hur viktigt det är.
Ett kapitel är avslutat
Om några dagar ska jag träffa kirurgteamet. Det känns nervöst. Hur stor blir operationen? Vad planerar de? Vad kommer de att hitta? Vad händer sedan? Jag försöker att inte tänka för mycket på det, eftersom jag ändå inte kan påverka något. Men tankarna finns där hela tiden.
När den sista behandlingen var klar trodde jag nästan att jag skulle känna mer. Mer glädje. Mer lättnad. Men jag kände mej bara helt tom. Jag vet ju inte ens om det var min sista cytostatikabehandling. Det får framtiden utvisa. Men det var den sista i den här behandlingsomgången.
När jag tänker tillbaka på de senaste sex månaderna känns det nästan overkligt att jag faktiskt tagit mig igenom alla åtta behandlingarna. Jag vet inte riktigt vad jag känner. Jag har inte vunnit någonting. Jag har inte varit modig varje dag. Jag har bara gjort det som behövde göras. Behandling efter behandling. Blodprov efter blodprov. Undersökningar, väntan, sprutor och mediciner. Samtal med läkare och skötare. Och otaliga resor till Helsingfors och tillbaka. Vecka efter vecka.
Och nu är just den här delen av resan faktiskt avklarad. Det första kapitlet är avslutat. Jag är tacksam över att min kropp ändå klarat av behandlingarna, och att jag trots allt klarat mig med bara två jourbesök under hela cellgiftsperioden.
Samla krafter för nästa prövning
Nu ska kroppen få några veckor att återhämta sig innan nästa kapitel börjar. Man borde ju egentligen vara stark och frisk när man ska genomgå en operation. Jag är allt annat än stark eller frisk just nu. Men jag gör mitt bästa. Jag tar mina mikropromenader och försöker hålla fast vid små vardagsrutiner. I skärgården består mina promenader främst av turen mellan stugan och dasset.
Det räcker just nu. Ett steg i taget.
Lämna ett svar