Jag och havet

Det tog inte länge efter blodtransfusionen innan jag märkte skillnad. Redan samma kväll orkade jag stå en stund utan att benen började bränna direkt. Det låter kanske som en liten sak, men efter de senaste veckorna kändes det helt fantastiskt.

Jag fick transfusionen onsdagen den 13 maj. Dagen efter kände jag mig faktiskt lite piggare. Inte frisk, inte ens nära, men mindre totalt utslagen. Och för första gången på länge vaknade jag dessutom utan den där fruktansvärda huvudvärken som nästan blivit en del av min icke-befintliga morgonrutin.

Till skärgården

Conny och sonen hade sedan länge planerat att åka ut till skärgården över helgen. Efter ganska mycket funderande bestämde vi att jag följer med. Jag vet inte när jag kommer dit nästa gång, så nu gällde det att passa på medan jag fått några extra dagar innan nästa behandling och måendet var lite mer hyfsat än på länge. Jag mår ju fortfarande inte bra, så det handlade inte om någon aktiv skärgårdshelg direkt. Men bara det att få göra butikslistor och packa min gamla rinka kändes roligt. Nästan normalt.

På fredagen åkte vi iväg. Med oss hade vi också min stora boombox. För visst måste man ju kunna följa Eurovision även ute i skärgården. Vi har ingen el, men med solpanel och en laptop funkar det riktigt bra.

Själv gjorde jag ungefär ingenting praktiskt. Jag satte mig i bilen, gick från bilen till båten och från båten till stugan. Resten skötte pojkarna. De bar, packade, fixade och ordnade. Det känns fortfarande konstigt att bara sitta bredvid och se på när andra gör allt det där som jag annars också brukar göra. Men just nu är det bara så här.

När vi kom fram var det tolv grader inne i stugan. Vi eldade i kaminen, bäddade sängarna och åt kvällsmål, och sen var det redan dags att gå och sova.

Att bara vara

Lördagen bjöd på helt otroligt väder. Jag får egentligen inte vara i solen, men jag var ändå ute nästan hela dagen. Solkräm, skugga, parasoll och långärmat skyddade. Och det var så otroligt skönt att bara få vara där.

Jag hade tagit med mig en bok, men öppnade den aldrig ens. Jag satt mest i stolen och lyssnade på fåglarna, såg ut över havet och följde med en stor mus som sprang fram och tillbaka över gården. Vi grillade och drack kaffe. På kvällen badade vi bastu och såg Eurovision.

Vi hann också träffa några av grannarna på ön. Det var roligt. Bara att få småprata lite och känna sig lite vanlig igen.

Från 612 steg till 6000

Jag tog det väldigt lugnt hela helgen, men ändå rörde jag mig mer än jag gjort på länge. Dagen innan blodtransfusionen hade jag gått 612 steg, och det hade känts tungt. På söndag, bara några dagar senare var jag uppe i över 6000 steg. Det säger ganska mycket.

Det gjorde så otroligt gott att få vara där ute. Att få sitta på bryggan och bara stirra ut över havet. Höra vinden och vågorna. Lyssna på näktergalen och alla andra fåglar jag inte känner igen.

Under korta stunder kunde jag faktiskt njuta av nuet på riktigt. Inte tänka framåt. Inte tänka på nästa behandling eller nästa blodprov. Men de där tankarna kommer ändå smygande. När får jag komma hit nästa gång?