Det har blivit några veckors tystnad här på bloggen. Efter den sista cellgiftsbehandlingen den 1 juli har dagarna sett lite annorlunda ut. Inga cellgifter, inga Pelgraz-sprutor och inga dagar där hela kroppen värker så att man knappt vet hur man ska sitta eller ligga. Istället har kroppen fått en chans att sakta börja återhämta sig. Och som den försöker.
Små tecken på att kroppen vaknar
Det är inga stora underverk, utan små saker som jag nästan hunnit glömma hur de känns.
Håret har börjat växa! Familjen skrattar åt mig och tycker att jag ser ut som en kiwi, en luddig liten boll. Små mjuka fjun som syns extra tydligt när solen ligger på. Jag har faktiskt tvättat håret med schampo! Inte bara gnuggat flinten med tvål.
Jag har några ögonfransar som envist sitter kvar fast de andra har fallit av. Jag hoppas att det snart växer ut nya, men fram tills dess smetar jag mascara på de fransar som finns, fast det inte ser helt klokt ut.
Smaksinnet börjar också hitta tillbaka. Inte helt ännu, men många smaker börjar kännas normala igen. Jag märker hur jag kan njuta av maten (och kaffe!) på ett helt annat sätt än för bara några veckor sedan. Jag hoppas att smaken en dag blir helt återställd.
Vi har också hunnit vara ute på Björkö. Jag har till och med tagit ett par korta turer med SUP-brädan. Det känns fantastiskt att kunna vara ute på vattnet igen, även om kroppen fortfarande lever lite efter sina egna regler. När jag bäddar sängen rusar pulsen upp till över 180, men när jag lugnt paddlar ute på vattnet håller den sig kring 140. Det är allt annat än logiskt, men jag försöker lyssna på kroppen istället för att bråka med den.
Det känns som att kroppen försiktigt försöker hitta hem igen. Men återhämtningen går långsamt. Flera månader med dessa fruktansvärt starka cellgifter har satt djupa spår. Orken räcker fortfarande inte långt. Kroppen blir snabbt trött och påminner mig hela tiden om att den fortfarande läker.
Nästa steg väntar
Samtidigt vet jag att det här lugnet bara är tillfälligt. Nästa stora steg väntar redan runt hörnet.
Vi träffade kirurgen för två veckor sedan och hade ett väldigt bra besök. Vi fick gott om tid, svar på våra frågor och hon gick noggrant igenom allt som hänt längs vägen. Hon reagerade också på att den senaste magnetröntgen hade gjorts innan mina tre sista behandlingar. För att få en så korrekt bild som möjligt inför operationen skickade hon därför en ny, brådskande remiss för en extra magnetröntgen.
Att vänta på magnetsvaren var igen en plåga. Men tumören hade krympt och inga tecken fanns på spridning. Så fast tumören fortfarande var kvar och inte helt borta, var det ändå bättre nyheter än ”stable disease” som förra magneten visade.
Och så kom blodproven.
För några dagar sen var jag på blodprov för att se att blodvärdena är tillräckligt bra inför operationen. Jag blev faktiskt jättebesviken när svaren kom. Kanske lite ologiskt, eftersom jag själv tycker att jag mår lite bättre. Men proverna visade något annat.
Jag har neutropeni, hemoglobinet är nere på 85 och nästan alla andra blodvärden är fortfarande dåliga. Det betyder att kroppen fortfarande är väldigt skör. Jag måste vara försiktig, undvika infektioner och hoppas att blodvärdena hinner återhämta sig inför operationen. Jag vet att återhämtningen tar tid. Ändå var det svårt att inte känna besvikelse. Jag hade nog hoppats att blodproverna också skulle visa att kroppen var på väg tillbaka.
Det jag är rädd för
Jag är inte alls rädd för själva operationen eller anestesin. Jag har opererats flera gånger tidigare i livet, och då har jag alltid vetat vad som skulle göras och hur resultatet ungefär skulle se ut. Den här gången vet ingen det ännu.
Inför operationen kommer portvaktskörteln, alltså den första lymfkörteln dit lymfvätskan från tumören rinner, att lokaliseras med hjälp av en liten mängd radioaktivt spårämne. Under själva operationen undersöks den direkt av en patolog. Det svaret avgör hur operationen (och också allt efter operationen) behöver fortsätta. Finns det levande cancerceller kvar och hur mycket? Finns det cancer i portvaktskörteln, och hur ser lymfkörtlarna ut? Hur omfattande blir operationen? Måste de töma armhålan på lymfkörtlar?
Det är den ovissheten om vad jag vaknar upp till efter operationen som skrämmer mig.
Det blir enligt planen inte en mastektomi, utan målet är att bevara bröstet. Samtidigt kommer båda brösten att opereras för att resultatet ska bli så symmetriskt som möjligt. Exakt hur omfattande operationen blir vet man däremot först när den har börjat.
En förändrad kropp
Jag vet redan nu att jag kommer att vakna upp till en kropp som inte är densamma som tidigare. Och även om det viktigaste förstås är att få bort cancern, så betyder inte det att man inte samtidigt får sörja det man förlorar. Jag är arg på cancern. Inte bara för att den gjorde mig sjuk, utan för allt den tagit ifrån mig. Grundtryggheten. Orken. Tilliten till kroppen. Och snart också en del av den kropp jag känt hela mitt liv.
Att fokusera på det jag kan påverka
Samtidigt försöker jag påminna mig om allt det kroppen faktiskt har klarat av de senaste månaderna. Åtta cytostatikabehandlingar och immunterapi. Biverkningar, usla blodvärden, jourbesök, mediciner i mängder och ärligt sagt en massa skit. Det har varit ett rent helvete, men jag har redan kommit så här långt!
Just nu försöker jag fokusera på det jag faktiskt kan påverka. Att äta ordentligt och få i mig mycket protein. Att dricka tillräckligt. Att vila när kroppen säger ifrån. Att röra på mig lite försiktigt när orken finns. Det är allt jag kan göra just nu. Resten får jag lämna i händerna på dem som ska operera mig.
Lämna ett svar