Den sista behandlingen

I december 2025, efter mammografin, ultraljudet och biopsin, när vi fortfarande inte visste vad knölen var, frågade Conny mej hur jag tänkte. Vad gör vi om det faktiskt är cancer? Jag minns exakt vad jag svarade: ”Om det är cancer vet jag inte om jag orkar kämpa en gång till.”

Jag hade redan kämpat med sjukdom, förluster och elände så många gånger i mitt liv. Jag var trött på att samla ihop mej, anpassa mej, acceptera och ta mej igenom. Tanken på att ännu en gång behöva hitta krafter någonstans, och den här gången inför något mer skrämmande än någonsin tidigare, kändes helt enkelt omöjlig.

Diagnosen

Sen kom telefonsamtalet, den 18 december, några dagar innan jul. Aggressiv, trippelnegativ bröstcancer.

Och när det faktiskt var cancer hände någonting i mej. Den där kraften som jag varit så säker på att inte fanns där dök upp någonstans ifrån. Jag var såklart livrädd. Men jag blev beslutsam. Nu var det så här, och då skulle jag göra allt jag kunde för att ta mej igenom det som väntade. Jag vill leva, och barnen behöver sin mamma! Bara att kavla upp ärmarna, ta i bruk alla de verktyg jag samlat i min mentala verktygsback, och börja ta mej igenom detta oväntade och helt ovälkomna kapitel.

Om att kämpa

Jag hatar fortfarande ordet kämpa när man pratar om cancer. Det är inte den som kämpar bäst som klarar sej. Den som dör i cancer har inte kämpat sämre, varit mindre positiv eller velat leva mindre. Jag tycker inte alls om allt det där med att vinna och förlora. Man kan inte kämpa sej frisk från cancer. Men om jag någon gång ska använda ordet kämpa om mej själv får det väl vara nu. För jag har faktiskt kämpat det här året. Hela tiden med den bästa onkologens ord i bakhuvudet: Sinä selviät tästä!

Jag har gråtit, haft obeskrivliga smärtor, varit rädd, förbannad, bitter och fullständigt slut. Jag har gått på behandlingarna, tappat mitt hår, mått illa, tagit otaliga mediciner, stuckit mej i magen, försökt äta och dricka när kroppen protesterat och vilat när det inte funnits något annat alternativ. Jag har haft allvarliga biverkningar, bakslag och jourbesök som fått mej att känna att nu får det fan räcka. Men ändå åkt till Cancercentrum igen. Och igen. Hela tiden har jag försökt se framåt, samtidigt som jag egentligen inte har vågat tänka särskilt långt framåt.

I förrgår, den 22 september, var jag plötsligt framme vid den sista aktiva behandlingen.

Inte ens den sista behandlingen gick riktigt enligt plan

Min femtonde och sista strålbehandling skulle vara klockan 14 på tisdagen. Men kring 11 ringde de från Cancercentrum. ”Min” strålningsapparat, nummer 6 som jag behandlats i under hela strålperioden, hade gått sönder. Alla patienter måste bokas om och min nya tid blev så sent som 17.30.

Kvinnan som ringde bad om ursäkt. Ei hätää, tällaista tapahtuu, svarade jag. Ingen fara, sådant händer. För mej spelade tiden faktiskt ingen roll. Jag behövde bara ordna om taxin. Hon blev nästan rörd. Hon berättade att hon hade ringt runt och bokat om patienter hela dagen och att många hade blivit arga. Sedan tackade hon mej för att jag var så förstående och vänlig.

Det kändes bra att höra, men samtidigt lite ledsamt. Hon kan ju inte rå för att en strålningsapparat går sönder. Jag kan förstå att människor blir frustrerade när behandlingstider ändras på kort varsel, men just den här gången var det verkligen lätt för mej att säga att det inte gjorde någonting. Jag skulle dit en sista gång. Om det var klockan 14 eller 17.30 spelade faktiskt ingen större roll.

Cancercentrum efter kontorstid

När jag kom dit på kvällen såg strålningsenheten nästan annorlunda ut. Ingen satt på stolarna vid ingången och väntade på taxi. Huvudaulan var tom. En man stod i receptionen och hälsade på mej när jag gick förbi. Jag tror faktiskt aldrig att någon i receptionen har hälsat på mej tidigare. På dagarna är det människor överallt och personalen har fullt upp med sitt.

Jag gick ner för trappstegen och vidare längs den långa korridoren med strålningsrummen. Tomt där också. Alla stolar längs korridoren var tomma. Inga andra patienter. Ingen som väntade på sin tur. Ingen som kom gående från ett behandlingsrum. Bara jag på väg till min sista strålbehandling.

När jag kallades in blev det lite fler frågor än vanligt. Hur hade huden klarat sig? Hade jag haft ont? Var? Hur hade det känts? Jag fick höra att min hud klarat sej exeptionellt bra jämfört med hur de flesta brukar ha det. Jag fick papper med information om vad jag ska tänka på efteråt och vad som fortfarande kan dyka upp. För sista strålbehandlingen betyder inte att kroppen är färdig med strålbehandlingen. Effekten i den bestrålade vävnaden fortsätter efteråt och biverkningar kan därför komma eller bli tydligare först senare, till och med månader eller år efteråt. Jag fick också instruktioner om att skydda det bestrålade området från solen framöver. Tur att jag inte har för vana att sola topless då, skämtade jag.

Men själva pratstunden tog bara några minuter. Sedan var det dags att dra av sig kläderna igen, upp på britsen igen, samma position, armarna på plats i de hårda och obekväma ställningarna. En sista gång.

En halv dålig Popeda-låt

Och så började apparaten. Jag hade kanske kunnat önska mej något storslaget soundtrack till den sista behandlingen efter allt jag gått igenom. Jag fick Popeda. Dessutom en Popeda-låt som inte ens var bra. Jag hann höra ungefär halva innan behandlingen var klar.

Det var det. Hyvää jatkoa, sade de. Jag tackade och önskade dem en trevlig höst. Sedan reste jag mej från britsen, gick och klädde på mej och var färdig. Åtta månader av aktiva cancerbehandlingar slutade alltså inte med fanfarer, applåder eller något stort dramatiskt ögonblick. Det slutade med några minuter i en strålningsapparat och en dålig Popeda-låt. Fumlande med kläder i ett trångt omklädningsrum.

Och så den där masken

När jag kom ut i korridoren hade städpersonalen hunnit dit. Och där möttes jag av en syn som fick mej att börja fnissa för mej själv. Mot väggen stod stora svarta sopsäckar. Ovanpå en av dem låg en strålningsmask. Ett tomt nätformat huvud med axlar som stack upp ur säcken. Det såg fullständigt absurt ut.

Jag vet att själva masken inte är rolig för den som behöver använda den. Den används vid vissa strålbehandlingar för att hålla huvudet exakt på plats, och jag kände mej plötsligt väldigt tacksam över att jag åtminstone inte har behövt ligga fastspänd med en sådan över ansiktet. Masken i sej var verkligen inget att skratta åt.

Sedan tänkte jag på personen som hade haft masken. Jag hoppas att masken låg där bland skräpet som skulle bort för att också den personen hade fått sin sista behandling. Och jag hoppas att allt har gått bra. Sedan gick jag ut till taxin som väntade och åkte hem. Jag satt i taxin och funderade på hur det känns. Jag kände egentligen ingenting. Inget enormt lyckorus, inga tårar av lättnad. Mest av allt kändes jag helt tom. Och ofantligt trött. Jag gav mitt allt, och det sög helt enkelt musten ur mej. Känslorna kanske kommer senare.

Och så var det slut

Hemma firade vi, lite och försiktigt. Hemlagade pavlovabakelser, bullar från frysdisken och kex. Med familjen hemma runt bordet och något gott att äta. Så återgick sonen till att läsa för provet som handlar om franska revolutionen, och dottern till att öva inför studentskrivningarna. Life goes on.

Och någonstans där fick jag försöka förstå vad som faktiskt hade hänt. Cytostatikan är avklarad. Immunterapin är avklarad. Operationen är avklarad. Femton strålbehandlingar är avklarade. Min sista aktiva cancerbehandling är avklarad.

Cancerresan, ett ord jag egentligen inte heller tycker om, är inte slut för att de aktiva behandlingarna är det. Kroppen är långt ifrån återställd. Hjärtat behöver fortfarande följas upp, likaså blodvärdena. Det finns läkarbesök, blodprov och annat kvar, och jag vet att både kroppen och huvudet kommer att behöva tid efter allt det här. Uppföljningen finns av en anledning, och risken för återfall försvinner inte för att den sista behandlingen är gjord.

Jag kom inte hit ensam

När jag skriver att jag har orkat, finns det en väldigt viktig sak som måste sägas. Jag har inte gjort det ensam.

Framför allt har jag haft Conny. Min klippa genom allt det här. Han har aldrig vikt undan och aldrig ifrågasatt vad som behöver göras, utan bara gjort det. Under stora delar av året har han i praktiken skött hela vårt gemensamma liv när jag själv inte har kunnat. Handlat, lagat mat, diskat och fixat hemma. Hållit reda på barnens grejer och Wilma, bilar och cyklar. Hämtat mina mediciner från apoteket. Kört mej till behandlingar, jobbat på obekväma stolar på Mejlans sjukhus medan jag fått min cytostatika. Suttit med på varje läkarbesök. Följt med och provat peruk. Ordnat och fixat på Björkö så att jag har kunnat vara där när det varit den plats jag behövt mest.

Vi har pratat om saker som jag önskar att vi aldrig hade behövt prata om. Om skräckscenarier, om rädslan för att jag skulle dö och om vad som händer om det värsta händer. Men också om hopp, om framtiden och om allt vi fortfarande vill göra.

Värdefullt stöd

Jag kan dessutom ganska tryggt konstatera att jag knappast har varit världens lättaste människa att leva med under den här tiden. Mitt humör har kunnat växla från ren dödsångest och förtvivlan till nästan mitt gamla vanliga jag, ibland med ganska kort mellanrum. Conny har på något sätt lyckats navigera i alltihop och oftast hittat rätt frekvens. När jag behövt prata har han lyssnat. När jag inte velat prata har han låtit mej vara. När något bara behövt göras har han gjort det. Jag vet att jag har kunnat lägga den lilla kraft jag haft på att ta mej igenom behandlingarna tack vare att han burit så mycket av allt det andra.

Och alla de andra

Och han är inte den enda. Barnen har också levt mitt i allt det här tillsammans med oss. De har klippt mitt hår, skrivit schemor för alla behandlingar och läkarbesök, skrattat åt hur jag ser ut och hållit mej kvar i vardagen. De har varit så otroligt viktiga. Mina föräldrar, syskon och vänner har funnits runt omkring, hjälpt, hört av sig, frågat, lyssnat, skjutsat, fixat, fått mej att skratta och stått kvar också när det inte har funnits särskilt mycket att säga. Och så alla andra som har skickat ett meddelande, lämnat en kommentar, tänkt på mej, frågat hur det går eller bara påmint mej om att det finns en värld utanför den här bubblan. Jag har inte alltid haft kraft att svara. Ibland har jag inte svarat alls. Men det betyder inte att jag inte har sett det eller att det inte har betytt något. Det har det.

Ingen annan har kunnat ta behandlingarna åt mej eller vara i min kropp när den gjort ont. Den delen har varit min. Men väldigt många människor har gjort det möjligt för mej att lägga mina krafter på just det: att ta mej igenom.

För nio månader sen sade jag till Conny att om det var cancer visste jag inte om jag orkade kämpa en gång till. Jag visste inte då vad de kommande nio månaderna skulle innehålla.

Nu vet jag. Och jag skulle aldrig vilja göra om dem.
Men jag orkade. Jag har orkat så här långt. ❤️