Det började med en knöl.
Torsdagen den 27 november kände jag den i mitt högra bröst. Den var där. Tydlig. Inte något jag behövde leta efter. Redan nästa dag, fredagen den 28 november, kontaktade jag hälsostationen. Jag fick en läkartid till måndagen den 1 december. Det kändes både snabbt och långsamt på samma gång.
Måndagen jobbade jag som vanligt. Jag var orolig, men försökte fungera. Mitt på dagen började jag dessutom känna mig förkyld. Lite frusen, lite hängig. Som om kroppen hade fler saker på gång än jag förstod.
Första läkarbesöket
Läkarbesöket var på eftermiddagen, på hälsostationen. Läkaren undersökte och skrev en remiss för vidare undersökningar. Mammografi och ultraljud i Lojo. Jag skulle själv boka tiden.
Jag minns en liten detalj från besöket. En sån som fastnar.
Där jag bor pratar man dialekt. Man “är och gör” saker. När läkaren gick igenom frågorna, om hälsa och bakgrund, frågade hon: “E du o röker?” Jag minns att jag tyckte det var lite lustigt, mitt i allt.
Feber, covid och väntan
Samma kväll fick jag hög feber. Över 40 grader. Jag blev riktigt dålig. Dagen efter ringde jag till Lojo för att boka tid, men febern var fortfarande skyhög. De skulle haft en ledig tid redan följande dag, men jag kunde inte ta den pga febern. I stället fick jag en tid den 12 december. Den kändes väldigt långt borta.
Dagen efter testade jag positivt för covid. Hög feber varje dag. Torr hosta. Ont i halsen. Total utmattning. Jag var borta från jobbet hela veckan.
Undersökningarna
Så kom den 12 december till slut. Jag och Conny åkte tillsammans till Lojo. Vi trodde fortfarande att det handlade om något ofarligt. En inflammation. En cysta. Mycket tydde på det.
Först mammografi. Det var obehagligt. Det gjorde rejält ont.
Sedan en kort väntan. Och därefter ultraljud.
Läkaren som gjorde ultraljudet var väldigt trevlig. Vi talade finska. Hon småpratade hela tiden, antagligen för att lugna mig. Hon berättade att hon hade tittat upp mitt namn och frågat ChatGPT vad det betyder på finska. Svaret hade varit “Celinda Kyläharakka”. Jag skrattade. Sa att det stämde bokstavligen, men förklarade vad Byskata egentligen betyder, och att namnet kommer från svenska Österbotten.
Biopsi med Magnum
Undersökningen räckte länge. Till slut sa hon att hon inte kunde säga exakt vad knölen var. Den var inte stjärnformad, och det var enligt henne bra. En stjärnform hade nästan automatiskt betytt cancer, sa hon. Men knölen var stor. Därför tog hon biopsi direkt.
Hon bedövade området och visade verktyget. Det såg ut som en pistol. Den heter Magnum, sa hon. Vi skämtade om att hon var som James Bond. Sedan tog hon fem provbitar.
Väntan på svar
Efteråt fick jag långsamt stiga upp från britsen. Jag fick ett papper med eftervårdsinstruktioner i handen, och så gick vi ut. Vi körde hem, lite uppskrämda. Biopsin gjorde allt mer verkligt. Tankarna for åt alla håll. Vi pratade hela vägen. Hemma jobbade jag vidare och försökte tänka på annat.
Väntan på provsvar var svår. Att låtsas som ingenting. Att jobba och skämta som vanligt, samtidigt som oron låg där hela tiden. Jag var på en arbetsresa i två dagar. Det hjälpte faktiskt. Då fick jag tänka på något annat.
Telefonsamtalet
Jag hade en telefontid bokad den 17 december. Ingen ringde.
Dagen efter, den 18 december, var jag på ett kundmöte. Efteråt såg jag missade samtal och ett meddelande. Jag skulle kontakta läkaren på hälsostationen så snabbt som möjligt.
Pulsen steg direkt. Jag stannade bilen på en parkeringsplats och ringde upp numret. Hamnade i växeln. Knappval. Fel. Frustrerande. Jag körde hem och skickade ett meddelande: vilket nummer ska jag ringa till? Fem minuter senare ringde telefonen. Det var en kvinna från hälsostationen som pratade med en kvittrande glad ton. Hon sa att provsvaren hade kommit. De visade positivt för invasiv carcinom.
Hon fortsatte prata snabbt. Jag bad henne ta om allt så att jag hann skriva. Hon nämnde termer. Sade att en brådskande remiss hade skickats till kirurgin i Helsingfors. Att de skulle kontakta mig inom en vecka. Jag frågade hur. Post eller telefon, det visste hon inte. Det ser du sen, sa hon.Sedan avslutade hon samtalet.
”Det var det jag hade att berätta. Ha det så bra, tack och hej.” Genom hela samtalet hade hon en glad och lättsam ton, som inte alls passade ihop med budskapet. Det var det mest absurda samtalet jag fått i hela mitt liv.
Beskedet
Känslan efteråt är svår att beskriva. Man hör att livet stannar efter en sådan nyhet. Men tiden eller livet stannade inte. Det ändrade form. Från något tryggt och bekant till något nattsvart, skrämmande och nytt. Conny kom in i mitt arbetsrum. Jag berättade vad läkaren hade sagt.
Chocken var total. Det var inte en inflammation. Inte en cysta.
Jag har cancer.
Lämna ett svar