Efter beskedet hände egentligen inget tydligt. Och ändå hände allt. Hela familjens liv ändrade totalt, men ändå inte. Känslorna for upp och ner, kors och tvärs. Chock, rädsla, lugn, panik. Ibland allt på samma gång. Tankarna var svåra att samla, min normalt ganska rationellt fungerande hjärna hängde plötsligt inte alls längre med i svängarna.
Samtidigt stod julen för dörren. Den kom oavsett om vi var redo eller inte.
Att berätta för barnen
Vår äldsta dotter kom hem från sin studieort på fredagen. Vi bestämde att vi berättar för barnen den kvällen. Jag kan inte låtsas som att allt är normalt. Barnen förtjänar att veta. Och eftersom hon åker tillbaka till sin studieort efter jullovet kändes det viktigt att hon får vara hemma nu. Få tid att ta in det hela. Inte bara ett samtal och sen lämnas ensam med allt.
Vi satt alla fem samlade runt köksbordet. Jag tog mod till mig och sa rakt ut att jag har dåliga nyheter. Att jag har cancer. Det var en svår stund. Mer än så vill jag inte öppna upp just nu. Det här handlar om min familj. Vi bestämde tillsammans att försöka fira en så normal jul som möjligt.
Svart humor
Vår familj har varit med om mycket motgångar tidigare. Mitt i allt det svåra finns det också något fint. En förmåga att prata om jobbiga saker. Och en nattsvart humor. Mitt bland tårarna skämtade vi om hur jag kommer att se ut när jag tappar allt hår. Någon tyckte att det i så fall är skönt att jag inte behöver raka benen längre. Vi pratade också om att vi vill ge fanskapet ett namn. Inte bara säga ”cancern”. Förslag som Putin och Donaldina dök upp, men ännu saknas ett namn.
Vi berättade också för de närmaste släktingarna. Det blev en chock för alla.
Julen höll oss i nuet
Julförberedelserna tvingade mig att vara i nuet. Vi lyssnade på julmusik, rullade köttbullar, bakade maltlimpor och pepparkakor. Storhandlade, städade och ordnade.
Mina föräldrar kom till oss över julen, precis som planerat. Det blev en fin jul på alla sätt.
Nätterna är svårare. Jag somnar, men vaknar ofta runt fyra. Efter det går det inte att somna om. Tankarna kommer okontrollerat. Har cancern spridit sig? Vad betyder det? Var det här min sista jul? Borde jag ha filmat hur jag griljerar skinkan? Borde jag skriva ner hur jag gör mina julköttbullar? Kommer jag ut till skärgården igen? Tankar som gör ont. Så ont att andningen ibland låser sig. Jag försöker tänka positivt. Vi har väldigt bra vård. De flesta klarar sig.
Undersökningar och mer väntan
Den 29 december hade jag tid för kropps-DT (datortomografi) i Helsingfors. Vi steg upp vansinnigt tidigt och körde in. Det kändes absurt att kliva in i Cancercentrum. Vi gick vilse trots skyltar, prat om gamla byggnader och hissar. Till slut hittade vi rätt.
Själva undersökningen gick snabbt och smärtfritt, jag var i röret kanske tio minuter. När kontrastmedlet sprutades in sköljde en värme genom kroppen, men annars var det enkelt.
Vi hade tänkt köra via Ikea i Esbo och äta frukost och köpa ett bord åt dottern. Men klockan var bara strax efter åtta när vi var klara, och Ikea öppnade först två timmar senare. Så vi körde hem och kokade kaffe i stället.
Vanliga saker
Hemma jobbade jag. Vilade. Var till butiken. Vanliga saker. På kvällen hade vi en av barnens kompisar hos oss. Det var trevligt. Sen såg vi på Stranger Things.
Dagen efter, alltså idag, den 30 december, ringde de från Helsingfors. De hade fått en avbokning. Jag får komma på magnetröntgen redan i morgon, på nyårsafton. Ännu tidigare än DT:n. Upp i ottan igen. Men bra. Då hinner allt undersökas före läkarbesöket.
Conny 50 år
I dag är det också Connys 50-årsdag. Det blev inget kaffe på sängen. Inget firande. Det känns inte rätt just nu. Han åkte tidigt iväg mot Helsingfors och skidspåren där. Det är hans sätt att ventilera, processa. I kväll hämtar vi mat från den nepalesiska restaurangen. Vi orkar inte laga något. Köper varsin favoritbakelse till kaffet från ett café i stan.
Det här är tiden mellan besked och svar. Innan något riktigt har börjat, men efter att inget längre är som förr.
Lämna ett svar