Oväntade nyheter

Det förra inlägget slutade den 30 december. Dagen efter var det nyårsafton.

Den 31 december körde vi igen till Helsingfors. Nu var det dags för magnetröntgen. Det gick relativt snabbt, under en halv timme, och var smärtfritt. Ljudet inne i röret är ju inte behagligt, men med öronproppar och hörlurar gick det bra.

Det som däremot inte gick smidigt var kanylen. De har svårt att hitta mina blodådror. Jag som alltid haft ”bra” och ”lätta” ådror. Nu är det som att de gömmer sig av ren skräck. De försökte både i vänster och höger armveck, utan resultat. Till slut fick kanylen sättas i handryggen. Allt gick bra och snabbt efter det.

Efter undersökningen körde vi till Ikea och hämtade ut ett skrivbord åt mellersta barnet. Sedan hem igen. Nyåret firade vi lugnt. Conny skjutsade på ungdomarna som firade med sina vänner. Vi tittade på film.

Ett samtal som ändrade dagen

På fredagen den 2 januari skulle vi köra till mina föräldrar. Vi hade tänkt starta på förmiddagen. I stället ringde telefonen klockan åtta. Det var från Helsingfors. De hade fått en annullering och undrade om jag kunde komma in på ultraljud samma dag. Jag tittade på Conny. Han nickade. Jag sa att vi kommer.

Det blev bråttom att koka kaffe och få i sig något att äta. Sedan hoppade vi i bilen igen och körde iväg.

Undersökningen

Ultraljudsundersökningen började med att en skötare tog mina grunduppgifter. Sedan kom läkaren. Innan läkaren började undersöka, frågade hon hur mycket jag själv vet om min situation. Jag svarade ärligt att jag egentligen inte vet något alls. Jag har inte diskuterat med någon ännu. Jag har bara sprungit på undersökningar.

Hon sa då att hon har gått igenom och tittat på alla mina resultat. Från magnetröntgen, mammografi och datortomografi. Hon såg allvarlig ut. Jag låg på britsen och började skaka. Tänkte att nu kommer det. Att nu får jag höra att den har spridit sig. Då lade hon handen på min axel och sa att inget syns någonstans. Att det ser ut som att den inte har spridit sig överhuvudtaget.

Jag hörde knappt vad hon sa först. Sedan fortsatte hon. Det finns fortfarande en risk att den har spridit sig till lymfkörtlarna. Det var därför de gjorde ultraljudet just nu. Hon undersökte noggrant. Länge. Och så sa hon: här syns inget oroväckande. Hon förklarade hur det fortsatta förloppet troligen kommer att se ut. Upprepade flera gånger att det är mycket bra att inget tyder på spridning.

Markören

Sedan frågade hon var jag bor. Jag svarade Raseborg. Hon berättade att de brukar sätta in en radioaktiv markör i bröstet. Ett litet korn som markerar var tumören sitter, ifall den krymper eller försvinner helt under behandling. Markören behövs när det är dags för operation. Hon gick ut för att rådfråga en kollega.

Efter en stund kom hon tillbaka tillsammans med en sjukskötare. De hade fått klartecken att sätta in markören direkt. På det sättet slipper jag köra till Helsingfors bara för den saken.

Det gick snabbt. Sjukskötaren gjorde i ordning, sedan satte läkaren in markören med en lång nål. Utan bedövning. Det var inte så farligt. Bara obehagligt en kort stund. Nu är jag lite radioaktiv. Jag får inte hålla små barn i famnen. Som tur är är våra egna barn redan stora. Sedan fick jag klä på mig och åka hem.

Beskedet

När jag kom ut från rummet stod en äldre dam där och såg borttappad ut. Hon frågade om hjälp. Jag var själv ganska yr i huvudet, men försökte hjälpa henne så gott jag kunde.

På väg mot bilen sa jag till Conny att jag berättar sen. När vi sitter i bilen. Han sa att jag såg ut som ett spöke när jag kom ut. Han hade trott att jag fått dåliga nyheter.

När vi satte oss i bilen brast det. Jag fick ur mig att cancern inte har spridit sig. Jag skrev genast till mina närmaste. De satt hemma och väntade på besked. Det var de bästa nyheterna man kan få i den här situationen.

Att få andas lite

Vi körde hem, packade snabbt våra väskor och åkte vidare till mina föräldrar. Andra släktingar var där. Vi åt gott. Drack ett litet glas skumpa för att fira Connys 50-årsdag.

Det var skönt att få vara tillsammans.
Att andas lite lättare, om så bara för en stund.