Mötet med kirurgen
Det har gått en stund sedan förra inlägget, och mycket har hänt sedan dess.
Den 7 januari åkte vi igen till Helsingfors. Den här gången för ett besök hos kirurgen. Vi var fem personer i rummet. Kirurgen, två till från vårdteamet, jag och Conny.
Kirurgen rullade fram sin stol och satte sig mittemot mig. Nära. Hon frågade hur mycket jag nu vet om min situation. Jag svarade ärligt att ganska lite. Då tittade hon mig rakt i ögonen och frågade, med en allvarlig men lugn blick: Ymmärrätkö, miten vakavasta asiasta on kyse? Alltså ”förstår du hur allvarlig situationen är?”
Den meningen kommer att sitta kvar länge. Kirurgen sa det inte hotfullt. Hon ville bara försäkra sig om att vi var på samma nivå i samtalet. Hon var fantastisk. Professionell, empatisk och rak. Hon förklarade hur fortsättningen kommer att se ut och vad jag kan förvänta mig. Hon sa också rakt ut att jag ska hålla mig borta från Google. Att internet fortfarande är fullt av föråldrad information. Forskningen och medicinerna har gått framåt. Och hon poängterade att jag har alla chanser att klara det här.
Undersökningar, prover och väntan
Efter det besöket har det blivit ännu fler undersökningar. Fler blodprov. EKG. Telefonsamtal från cancerkliniken. Information, instruktioner och en hel hög frågeformulär. Maisa-appen har varit guld värd. Allt samlat på ett ställe. Något bra finns det alltid.
Första mötet med onkologen
Den 14 januari hade vi vår första träff med onkologen. En kvällstid. Vi satt i ett helt tomt väntrum på Cancercentrum strax före klockan sju. Vi fick träffa en kvinnlig onkolog och en sjukskötare. Onkologen var också en helt otrolig människa. Varm, tydlig och närvarande. Vi fick ställa frågor. Hon tog sig tid. Vi kände oss hörda.
Eftersom min cancer är så aggressiv erbjöd hon mig nu ett mer intensivt vårdalternativ. En kombinationsbehandling med både immunologisk medicin och cytostatika. Den immunologiska medicinen kan ge svåra och ibland permanenta biverkningar, skador eller sjukdomar. Men den ökar chansen att behandlingen biter med 13 procent.
Det var en svår fråga. Men samtidigt inte. Riskerna är stora. Följderna kan vara väldigt allvarliga. Men nu gäller det att ta tag i alla halmstrån som finns för att överleva. Jag frågade rakt ut om det lönar sig för mig. Hon svarade att hon i mitt fall rekommenderar det. Att jag är tillräckligt ung och frisk för att kunna klara behandlingen.
Alla klarar den inte. Många måste avbryta på grund av biverkningar, till exempel problem med levern. Men friskt vågat, hälften vunnet. Så jag tackade ja.
Jag fick praktiska råd. Ät som när du var gravid. Små mängder, ofta. Ät det som känns bra. Rör på dig så mycket du orkar. Vila. Gör sånt som ger välbefinnande. Jag ska få kortison i dropp för att skydda mot inflammationer. Och jag ska själv injicera ett läkemedel som hjälper kroppen att bilda nya vita blodkroppar.
Listan på allt som kan gå fel är längre än jag vill tänka på. Men jag tar med mig läkarens ord: Sinä selviät tästä. Du kommer att klara det här.
När planen finns
Sjukskötaren gick igenom det praktiska. Resersättningar. FPA-taxi. Nytt FPA-kort med specialersättning för läkemedel. Illamåendemediciner. Mycket information på en gång. När vi körde hem satt jag med en tjock bunt papper i en blå plastficka i famnen. Och en viss lättnad. Nu finns det en plan. En stig. Stigen är mörk och stenig, men den finns där.
I går, måndagen den 20 januari, var jag på det sista blodprovet före första behandlingen. I dag ringde de från cancercentrum. Grönt ljus. Behandlingen börjar på torsdag. Efter samtalet kom gråten. Nu är det inte längre abstrakt. Nu händer det på riktigt.
Dagarna före start
Jag lever de sista dagarna av mitt gamla, normala liv. På torsdag börjar ett nytt kapitel. I en bok där ingen vet slutet. Jag kan bara hoppas att det blir många kapitel till.
Vi förbereder oss hemma. Gör det så bekvämt och enkelt som möjligt. Fyller kylen med yoghurt, proteinpudding och bär till smoothies. Conny funderar på att köpa nya madrasser för att jag ska ha det bekvämt. Jag njuter av att ännu få tvätta och borsta mitt hår. Om några dagar börjar det falla av.
Min hjärna är överbelastad. Det är inte så konstigt. Jag försöker jobba fullt samtidigt som jag springer på blodprov, fyller i formulär, väntar på samtal, läser instruktioner och går på EKG. Känslorna kommer i vågor. Ibland sveper en stor sorg över mig. Då gäller det bara att följa med och simma i land igen. Inte kämpa emot.
Barnen bär mej
Barnen är med i diskussionerna. Vi pratar, funderar och diskuterar vad som kommer att hända och hur vardagen kan bli. De tänker mycket på praktiska saker.
Ett av barnen frågade Conny om de kan göra ett potatisland här hemma i sommar, ”ifall mamma inte kan vara på Björkö” (vårt sommarställe i skärgården. Den omtanken gick rakt in i hjärtat på mig. Jag har fällt många tårar av tacksamhet och kärlek över tanken på potatislandet.
Barnen var nyligen i Åbo och shoppade för sina julklappspengar. De hade köpt något åt mig också. En stor väska. En cancer-kasse. Till behandlingarna. Den rymmer allt från vattenflaska till laddare och nackkudde.
Tankar, rädsla och svart humor
Jag försöker att inte bli bitter, inte tänka varför just jag. Varför inte just jag? Ibland dyker ändå tanken upp. Kunde jag inte ens få en ”normal” cancer. En lite enklare variant. Men så tänker jag att jag tydligen alltid varit ett specialfall i vården. När jag för tio år sedan hade gallsten plockade kirurgen ut femtio stenar och sa att hon aldrig sett något liknande. Så varför skulle trenden brytas nu?
Tumören växer. Det känns. Jag har en konstant, skarp smärta som blir värre på kvällen och när jag ligger ner. En natt fick jag gå ner i soffan och försöka sova halvsittande. Smärtan går inte bort med värkmedicin. Cancern påminner mig hela tiden om sin existens, låter mej inte glömma den ens för en stund.
Jag är rädd.
Rädd för behandlingarna. Rädd för biverkningarna. Rädd för permanenta skador och sjukdomar. Rädd för att behandlingssvaret inte ska vara tillräckligt bra. Rädd för att min kropp inte ska tåla så aggressiva behandlingar. Rädd för hur vardagen blir.
Det som bär
Mitt i allt finns ändå en grundtrygghet. Min familj. Mina vänner. Conny, som är min klippa. Som lagar mat, svarar på barnens Wilma och skurar toaletter så att det ska vara rent och fint sen om jag behöver spy. Som helt säkert kommer att bygga det där potatislandet. Jag känner en tillit till vården. En enorm tacksamhet över hur jag blivit bemött.
I morgon är sista dagen före start. Jag ska jobba. Hämta ut mediciner. Läsa instruktioner. Duscha. Tvätta håret och lägga på minne hur det känns. Kanske skratta åt att duschsilen åtminstone inte kommer att täppas till av mina långa hårstrån längre. Vi äter hemlagat indiskt. Kanske något gott till kaffet.
Sedan kör vi.
Lämna ett svar