Torsdagen den 22 januari började det på riktigt. Vi startade hemifrån 06.30. Det var mörkt och kallt. På avdelningen blev jag inkallad nästan direkt. Jag var en av de första patienterna den morgonen och fick välja plats. På avdelningen finns flera enheter, varje enhet har sex behandlingsstolar.
Conny var med när de satte i gång allt. Eftersom jag nyligen blivit stucken i handryggen lade de kanylen i armvecket den här gången. Det betydde att jag inte kunde röra mig särskilt mycket. Jag var stationerad där jag var.
Stolen var bekväm och gick att justera i olika lägen. Jag fick ett täcke, och Conny radade upp mina viktiga saker på bordet brevid. Lite dricka, mellanmål, telefon och hörlurar. Sedan började det. De startade i lugn takt för att se hur jag reagerar. Det är vanligt att få allergiska reaktioner under behandling.
När allt rullade på gick Conny till de allmänna utrymmena för att jobba. Det är en sådan lyx att han kan vara med på alla besök. Jag har rätt till FPA-taxi, men tanken på att åka hem från en behandling med taxi lockar inte. I egen bil kan jag justera stolen, be om tystnad eller musik, blunda och sova. Och när man mår illa vill man inte ha okända lukter runt sig.
Behandlingen
Under en behandling får jag fyra läkemedel i dropp. Kortison för att motverka inflammationer och allergiska reaktioner. Två olika cytostatika. Och den immunologiska medicinen. Mellan varje medicin sköljs slangarna med koksalt. Skötaren kom med jämna mellanrum, kollade hur jag mådde och frågade om jag behövde något. Jag kände mig trygg. Blev serverad små isbitar i mugg, lär ska lite motverka problem med munnens slemhinnor. Så det knapprade jag på.
En timme före behandlingen tog jag en långtidsverkande illamåendetablett. Mitt i behandlingen blev jag fruktansvärt trött. Så trött att jag sluddrade när jag pratade. Det var säkert en blandning av medicinen, stress som släppte och själva cytostatikan. Resten av tiden låg jag med musik i öronen och vilade.
Ingen dramatik
Inga reaktioner. Inget dramatiskt. Det var en lättnad.Sedan var det bara att packa cancerkassen, skriva åt Conny att han kan komma och hämta mig och så körde vi hem. Jag somnade i bilen och vaknade först när vi hade parkerat på egen gård.
Hemma mådde jag helt normalt. Jag tog till och med en promenad på gåmattan.
När biverkningarna slog till
Fredagen jobbade jag som vanligt. Lite trött, men det var skönt att tänka på annat. 24 timmar efter behandlingen skulle jag injicera sprutan i magen som hjälper kroppen att bilda nya vita blodkroppar. Jag gjorde det på fredag kväll och väntade med viss spänning på vad som skulle hända.
Först var allt lugnt. Sedan började en ryggvärk krypa fram. Magen kom i obalans. Ryggvärken är en känd biverkning av sprutan. Resten hörde antagligen till behandlingen. Ryggen blev värre. En infernalisk smärta i nedre delen. Jag åt Burana och Panadol i maxdoser. Det hjälpte just ingenting.
Biverkningar och mediciner
De följande dagarna var tunga. Jag gick igenom nästan hela skalan av biverkningar. Först förstoppning. Medicin för det. Sedan illamående. Medicin för det. Därefter svängde magen åt andra hållet. Mer medicin. Jag hade köpt en liten plastlåda för mina mediciner. Den räckte inte långt. Nu har jag en stor korg plus den lilla lådan. Slemhinnorna i munnen blev såriga. Näsan likaså, med näsblod som följd. Ögonen torra som sandpapper. Det for hundralappar till apoteket.
Nattjouren och levervärdena
En knapp vecka efter behandlingen började jag känna mig lite bättre. Men en kväll kom frossan. Feber. Över 38 betyder jour direkt.
Strax efter 23 körde vi till Lojo. Jag var så trött att det var svårt att sitta upprätt i väntrummet. Blodprov togs snabbt. Sedan väntan.
Läkaren såg bekymrad ut. Mina levervärden var kraftigt förhöjda. Normalgränsen är under 35. Mitt värde var 274.
Vi väntade igen, läkaren väntade in några till blodprovssvar. Till slut fick vi höra att övriga värden var någorlunda okej. Läkaren hade konsulterat onkolog och bedömde att det troligen var en reaktion på behandlingen. Han nämnde inläggning, men frågade hur jag själv kände. Jag ville hem.Vi var hemma klockan tre på natten. Jag stupade i säng. Dagen efter mådde jag faktiskt bättre.
Ansiktet
Just när jag trodde att det värsta var över vaknade jag en morgon och såg mig i spegeln. Hela ansiktet var täckt av små röda utslag. Inom ett dygn blev det knallrött, med vätskefyllda blåsor. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag kände pulsen i kinderna. Att ligga ner gjorde det värre.
Det blev jourbesök igen. Som tur har vi dagsjour i hemstaden, så jag kunde köra dit själv. Läkaren konsulterade både onkolog och hudläkare. Jag hade inte väntat mig att bli undersökt från topp till tå och stod där och skämdes lite när jag stod där med ludd mellan tårna, orakade ben och slarviga underkläder. Man får släppa stoltheten, och jag tänkte att han nog säkert sett värre saker under sin karriär.
Hudläkare
Jag fick antibiotika och salvor. Remiss till hudläkare. Hudläkaren några dagar senare var fantastisk. Hon hade läst på, tittade noggrant och konsulterade en kollega. I journalen står att ingen av dem sett en sådan reaktion tidigare. Det är ganska normalt för mej att höra att jag är lite speciell. Hon berättade innan jag gick att hon själv haft bröstcancer. Vi talade en stund. Jag kände mig sedd och hörd. Fick ny antibiotika för flera månader och justerad behandling. Jag tackade hjärtligt och körde hem med en bra känsla.
Sjukskrivning
Samma dag hade jag telefontid med läkare på cancercentrum. Hon gick igenom allt och sa att jag måste prioritera min hälsa. Mina reaktioner hade varit kraftiga. Hon sjukskrev mig över hela behandlingstiden, till slutet av juni. Det kändes motstridigt. Men också som en lättnad. Det har varit kämpigt med det dåliga samvetet över jobbet som jag inte klarat av till hundra procent.
Att brytas ner för att byggas upp
Så småningom började det lätta. Ryggvärken gav med sig. Ansiktet lugnade sig. Smaken kom sakta tillbaka, inte helt, men ändå.
Jag förstår nu varför det är veckor mellan behandlingarna. Kroppen måste få tid att återhämta sig. Behandlingen är brutal. Den bryter ner. Immunförsvaret slås ut. Kroppen tar stryk, och man vet aldrig vilka reaktioner, biverkningar eller sjukdomar man råkar ut för eller inte. Listan på biverkningar är så lång att det är bäst att inte fokusera på den. Det känns bakvänt att man måste brytas ner för att kunna byggas upp igen.
Tröttheten.
Jag vet att man borde äta, dricka och röra på sig för att hjälpa kroppen att orka. Men jag var helt däckad. Somnade ofta mitt i scrollandet.
Håret
Det stod i broschyren att håret oftast börjar falla av kring två veckor efter första behandlingen. Mitt föll exakt 14 dagar efter.
Jag trodde det skulle lossna lite i taget. Några strån här och där. Men när jag drog handen genom håret fick jag hela tussar i handen. Vi hade redan pratat om det med barnen. När dagen kommer får de klippa fritt, sedan rakar Conny resten.
Så jag satte mig på en stol på köksgolvet. Mellandottern klippte. Vi skrattade. Jag var nog en lustig syn. Sedan tog Conny maskinen och rakade resten. Det var svårare än jag trodde att se mig själv i spegeln. Ansiktet var fortfarande fullt av ilskna utslag. Nu var jag dessutom utan hår. Jag såg inte ut som jag längre.
Hår är bara hår. Men ändå inte.
Lämna ett svar