Tredje gången gillt? Nej.

Den här veckan kom det tredje samtalet från Cancercentrum och behandlingen flyttades fram igen!

Det som gör det här så tungt är egentligen inte bara själva uppskjutningen. Det är att man hela tiden måste ladda om mentalt. Varje gång försöker jag ställa in mig på behandling. Köpa hem alla mediciner. Koordinera hela familjens kalendrar och tider. Samla ihop modet, förbereda mej för biverkningarna och tänka att nu kör vi vidare. Och sedan kommer samtalet: Inte ännu.

När startskottet aldrig kommer

Det blir som att förbereda sig för ett viktigt lopp. Man tränar mentalt, kommer till startområdet och försöker peppa sig själv till max inför det som ska komma. Man står där redo vid startlinjen, adrenalinet flödar och man väntar bara på startskottet.

Och precis innan loppet ska börja kommer en röst i högtalarna och meddelar att hela tävlingen är inhiberad. Så står man där istället. Förvirrad och tom. Försöker förstå vad som hände och samtidigt låta bli att tappa modet helt. Och sedan ska man försöka hitta energin att börja ladda om inför nästa start istället, trots att man vet att exakt samma sak kan hända igen.

Ovissheten

Och det svåraste just nu är kanske ovissheten. Hur många gånger kan en behandling egentligen skjutas upp? Vad händer om blodvärdena inte stiger? Vad händer om kroppen inte klarar av behandlingen alls? När blir det operation? Hur ser planen ut nu?

Jag vet att ingen egentligen kan svara exakt på det ännu. Läkarna vill först se resultaten från magnetröntgen och helkropps-CT innan de tar ställning till nästa steg. Och allt hänger dessutom på blodproven och hur kroppen återhämtar sig.

Jag förstår det. Och egentligen är det ju bra att de inte lovar något på förhand. Jag vill ju inte heller få besked eller planer som sedan ändå ändras några dagar senare. Men det är ändå tungt att inte veta någonting alls.

Och det är just det som känns svårast för mig personligen. Jag har alltid varit en människa som söker information. Jag vill förstå, läsa på och veta exakt hur saker fungerar. Kunskap har alltid gett mig en känsla av kontroll. Nu gör den nästan motsatsen.

När jag söker information om min diagnos och olika scenarier möts jag ofta bara av statistik, skräckhistorier och mörka forumtrådar. Så nu försöker jag nästan att undvika att läsa för mycket, vilket också känns märkligt. Jag som alltid velat veta allt vill nu plötsligt veta mindre.

Paradoxer

Hela den här situationen är som en enda stor paradox. Man hoppas på gift. Kroppen ska brytas ner för att kunna räddas. Man längtar efter behandlingar som man egentligen är rädd för. Man vill veta mer, men mår samtidigt bättre av att inte veta för mycket. Hela den här resan består av paradoxer.

Så just nu försöker jag mest acceptera väntandet, fast jag är ganska dålig på det. Och hoppas att kroppen snart börjar samarbeta igen.

Livet fortsätter

Samtidigt pågår vardagen i allt det här. Skolorna tar slut och barnen inleder sina sommarlov. De äldre förbereder sig för sommarjobb och det är roligt att få vara med i allt det här vanliga också. Vara med och diskutera kring jobb, tider och sommarplaner i stället för att bara tänka på blodvärden och sjukhus. Livet runt omkring mej fortsätter ju ändå, fast mitt står lite stilla.