På tisdagsmorgonen (2.6) var det dags för blodprov igen. Någon vecka tidigare hade en skötare på Cancercentrum gett mig ett tips. Om jag orkade kunde jag ta en riktigt kort och lugn promenad innan blodprovet. Ibland kan lite rörelse hjälpa till att få fart på neutrofilerna.
Så jag parkerade bilen nedanför laboratoriet i Ekenäs och bestämde mig för att testa. Skötaren hade sagt att det räcker med ett varv runt parkeringen om orken är dålig. Men precis intill går de fina stigarna mot Ramsholmen, så det blev betydligt trevligare än så. Jag gick ungefär 1700 steg genom ett av de vackraste områdena jag vet.
Liljekonvaljerna höll precis på att slå ut. Doften var nästan bedövande. Om det för ljud finns ordet öronbedövande borde det finnas något motsvarande för dofter också (om någon vet ett sånt ord så berätta gärna!). Luften var fylld av liljekonvalj, grönska och försommar. Det var varmt, men träden gav skön skugga och släppte bara igenom strimmor av solljus. En stund lyckades jag nästan glömma varför jag var där.
Blodprov och väntan på resultat
Sedan togs blodprovet och väntan började. Jag fick egentligen ingenting gjort. Jag gick mest omkring med telefonen i handen och väntade på att det skulle börja plinga från Maisa. Jag var så rädd att blodvärdena fortfarande skulle vara för låga.
Lite efter klockan tolv kom det första svaret. Neutrofilerna låg på 1,05 när gränsen för behandling är 1,0. Det var inte mycket marginal, men det var tillräckligt. Leukocyterna hade också stigit jämfört med förra veckan och hemoglobinet fortsatte uppåt efter blodtransfusionen. Nu låg det på 113. Fortfarande var de flesta värden markerade med den välbekanta cirkeln och ordet ”Låg”, men inom cancervården är referensvärden mer flexibla än annars.
Det märkliga var att jag den senaste veckan mått bättre än på länge. Jag har haft mer ork, ingen huvudvärk, nästan inget illamående och smaksinnet hade fungerat ganska normalt igen. Maten har faktiskt smakat gott. Det var svårt att förstå att kroppen kunde kännas så här pass bra samtidigt som blodvärdena fortfarande såg ut som de gjorde.
Trots att jag sett provsvaren vågade jag ändå inte riktigt lita på dem. Jag satt kvar med telefonen i handen och väntade. Kommer samtalet? Räcker värdena? Hur ser de på helheten? Men telefonen förblev tyst och behandlingstiden låg kvar i Maisa. På kvällen började jag äntligen tro att det faktiskt skulle bli av. Lättnad blandat med fasa är nog det bästa ordet.
Klänning och örhängen
På onsdagsmorgonen bestämde jag mig för att det här var en dag värd att fira. Så jag plockade fram en sommarklänning och satte stora örhängen i öronen. Dagens tema blev svartvitt, så den vanliga cancerkassen fick stanna hemma och ersattes av min svartvita Hattifnatt-väska.
Jag vet att det kanske låter som en liten sak. Men cancern har redan tagit mycket ifrån mej. Håret försvann för länge sedan. Min arbetsförmåga är på paus. Fransarna har blivit glesare. Spegelbilden känns inte som min egen. Just därför känns det viktigt att få fortsätta vara jag. Jag tycker om klänningar. Jag tycker om örhängen. Jag tycker om mascara. Och så länge jag kan tänker jag fortsätta med det. Jag är inte min cancer.
Taxin hämtade mig klockan halv åtta på morgonen och jag var framme på Cancercentrum i god tid. Jag hann anmäla mig, gå på toaletten och ställa mig på en av de många vågarna som verkar finnas överallt där. Skyltarna uppmanar en att väga sig före besöket. Jag har aldrig varit en människa som vägt mig regelbundet, så det känns fortfarande lite märkligt att följa vikten så noggrant. Den här gången var vikten i princip oförändrad, vilket var bra.
Jag fick en trevlig skötare som visade mig till min plats. När jag installerat mig vid stolen kom hon tillbaka med en ursäkt. Hon hade glömt att beställa en av mina cytostatika. Ingen fara, svarade jag. Jag har inte bråttom. Så jag fick sitta en extra halvtimme och skrolla på telefonen innan det var dags att börja.
Dagens Campari-servering
När medicinerna väl kommit fram kopplades venporten. Det är en procedur som tar sin tid. Allt rengörs noggrant, sterila dukar läggs ut och skötaren desinficerar både händer och utrustning innan nålen plockas fram. När den sedan sticks genom huden ner i venporten bränner det ordentligt några sekunder. Därefter spolas systemet med koksalt för att kontrollera att allt fungerar som det ska. Hygienen är extremt viktig eftersom venporten är kopplad till en stor ven som leder direkt till hjärtat. När immunförsvaret dessutom är nedtryckt kan man inte ta några risker.
(har du missat mitt inlägg om venporten, kan du läsa det här ).
När allt var klart började droppen. Först kortison, sedan den första cytostatikan. Jag lyssnade på musik, slösurfade lite och skrev med familjen medan påsarna byttes ut enligt dagens program. När den första cytostatikan var klar blev det dags för Red Devil. Innan den kopplades på gick jag snabbt på toaletten. Just under den behandlingen får jag inte röra mej mycket, eftersom medicinen är så frätande att man vill vara säker på att nålen i venporten ligger exakt där den ska.
När jag kom tillbaka med droppställningen utbrast en annan patient:
– Oho, joku saa täällä näköjään mansikkamehua!
Oj, någon här får tydligen jordgubbssaft!
Jag hann inte ens tänka efter innan jag svarade:
– Ei, kun se on Camparia! Nej, det är Campari!
Alla i rummet började skratta. En av patienterna konstaterade att hon gärna skulle ta en liten lugnande hutt. Det blev ett av de där märkliga ögonblicken som bara kan uppstå på en canceravdelning.
Red Devil droppade i ungefär en timme. Jag fick huvudvärk och fick en paracetamol. Tröttheten kom också smygande, så jag lutade mig tillbaka i stolen, satte på musiken och vilade. När allt var klart blev det ännu en omgång koksalt, nålen togs bort och jag blev omplåstrad och hemskickad. Hela behandlingen gick lugnt till utan några problem eller överraskningar.
Framåt igen
Så ringde jag en taxi och satte mig i bilen hem. Själva hemresan var minst sagt speciell, men den historien får vänta. Jag behöver samla tankarna kring den först.
Nu sitter jag hemma i soffan. Jag har ätit god mat, försökt dricka ordentligt och samlar krafter för att åka till Helsingfors igen imorgon. Då väntar besök hos onkologen. Jag ska få höra vad måndagens magnetröntgen och datortomografi visade, och hur planen ser ut framöver.
Det känns både spännande och nervöst. Som tur följer Conny med. Det är en stor trygghet. Jag kommer inte alltid ihåg att ställa alla frågor jag funderat på, och ibland är det svårt att komma ihåg allt som sägs när man sitter där.
Men det tar vi imorgon. Idag räcker det att konstatera att behandlingen faktiskt blev av. Efter tre uppskjutningar känns det fortfarande lite overkligt. Så nu sitter jag här efter dagens Campari-servering, trött men ganska nöjd.
Lämna ett svar