Venporten

Under min andra behandling togs det upp att jag kunde börja fundera på en venport. Mina ådror har redan fått ta en hel del stryk, och en del av medicinerna är dessutom ganska frätande. En venport gör att medicinerna kan ges direkt i blodbanan utan att ådrorna förstörs.

De sade också att köerna för operationen brukar vara ganska långa. Men ibland dyker det upp annulleringstider. Det gjorde det.

Så plötsligt hade jag en operationstid redan följande vecka, fredagen den 27 februari. Det var bara att tacka och ta emot.

En väldigt tidig morgon

Operationen skulle ske på Borgå sjukhus och jag skulle vara på plats klockan sju på morgonen. Det betydde väckning 03.30. Inte direkt min favoritstart på dagen, men vad gör man. Vi körde iväg mot Borgå i mörkret. Jag hade egentligen inte fått så mycket förhandsinformation. Jag visste bara att själva ingreppet går ganska snabbt, under en timme, och att jag inte fick äta eller dricka innan.

När vi kom fram anmälde jag mig och fick genast gå och byta om till sjukhuskläder. Alla mina egna saker lades i en stor svart plastpåse som personalen låste in i ett skåp. Sedan fick jag träffa en skötare som gick igenom en massa förhandsfrågor. Till sist frågade hon om jag är hungrig. Jag svarade ja. Jag fick en pre-operationsdryck som skulle hålla mig mätt en stund.

Väntan

Vi som skulle opereras fick sitta i bekväma fåtöljer och vänta på vår tur. Alla fick värmefiltar. Det var tydligen viktigt att hålla kroppen varm inför operation. Conny gick till sjukhusets café för att jobba.

Vi var lite stressade båda två. Samma kväll skulle han nämligen åka till Sverige för Vasaloppet. Vi hade räknat ut ett absolut sista klockslag när vi måste vara klara. Om jag inte var färdig innan dess skulle han köra hem ensam och jag skulle få ta FPA-taxi senare. En efter en ropades patienterna upp. Och jag tyckte att det bara tog längre och längre tid. Skulle det aldrig bli min tur?

Operationssalen

Klockan elva ropade de äntligen mitt namn. Jag fick gå till operationssalen. Där var tre personer. Jag har inte riktigt koll på deras titlar, men en satt bredvid mig hela tiden, lade i kanylen och höll koll på alla skärmar. Så var det kirurgen. Och en tredje person som rörde sig mer i bakgrunden.

Ingreppet görs under lokalbedövning. De berättade att de flesta också tar lugnande medicin och att vissa till och med somnar under operationen. De hade redan doserat färdigt och frågade om jag ville ha. Jag tänkte att om jag tar lugnande måste jag vara längre på uppvaket. Och då blir vi sena och Conny hinner inte vänta. Så jag tackade nej.

De påminde flera gånger under operationen att jag bara behöver säga till om jag vill ha lugnande. Men jag fortsatte säga nej.

Själva operationen

Jag låg under ett varmt täcke och hade ett skynke framför mig så att jag inte såg själva operationsområdet. Jag såg bara lite av skötaren som satt bredvid mig. Alla var väldigt trevliga och kirurgen berättade hela tiden vad som hände och vad de gjorde. Det gjorde det mycket lugnare.

Det fanns några moment som var extra obehagliga. Ett av dem var när kirurgen med fingrarna skapade en liten ficka under huden där själva porten (dosan)ska ligga. Det gjorde inte ont, men det var väldigt obehagligt att känna hur någon bokstavligen gräver under huden. Sedan fördes en tunn slang in i en stor ven på halsen och vidare ner mot hjärtat. Det var också en ganska speciell känsla. Inte smärta, mer ett tryck och en märklig rörelse på ett känsligt område.

Kirurgen förvarnade mig varje gång något obehagligt moment skulle komma. Jag låg där och tänkte på Björkö. På hur jag hugger och staplar bastuved. Kokar pannkaffe. Gör praktiska saker. Det fungerade ganska bra som distraktion.

Kirurgen frågade flera gånger om allt var okej och om de ska spruta in lugnande. Varje gång svarade jag att allt är okej. Och nej, inget lugnande. Vid ett tillfälle sade kirurgen också att jag har en väldigt lång och vacker hals. Det var en oväntad kommentar, och jag tror jag lite ansträngt tackade för komplimangen.

Uppvaket

När operationen var klar frågade de om jag ville bli körd i rullstol till uppvaket. Av någon anledning tackade jag nej till det också och sade att jag hellre går. Så vi promenerade dit.

På uppvaket fick jag sitta i ett litet rum med några fåtöljer. En skötare kom och gav mig broschyrer och instruktioner om hur jag ska sköta operationssåren och när stygnen ska tas bort. Sedan gick vi till en annan våning för röntgen. De ville kontrollera att porten låg exakt där den skulle. Innan det var bekräftat fick jag varken äta eller dricka.

Röntgen gick snabbt och jag fick gå tillbaka till rummet och sätta mig igen. Efter en stund kom skötaren tillbaka och sade att jag får äta. Det fanns ett kylskåp där jag fick välja vad jag ville ha. Det blev en fylld semla med kalkon, en proteindryck, kaffe och en gul Jaffa. Klockan var nu ett.

Perfekt timing

Jag frågade hur länge jag måste stanna, och berättade att jag liksom har lite bråttom hem. Skötaren skrattade när jag berättade att min följeslagare ska hinna till Sverigebåten och Vasaloppet. Hon sade att så länge allt känns bra får jag åka hem efter att jag ätit.

Så jag åt upp, torkade bordet från smulorna, gick till omklädningsrummet och hämtade den svarta plastpåsen med mina saker. Bytte om och gick tillbaka till skötaren som tog bort kanylen. Sedan följde hon mig till caféet och överlämnade mig till Conny. Klockan 13.30 gick vi ut från sjukhuset. Vi hann riktigt bra. Nu när jag tänker på allt i efterhand, begriper jag inte hur jag har tackat nej till lugnande, gått själv och bara hastigt åkt hem efter ingreppet.

Hemma igen

Eftersom Conny skulle resa bort behövde jag ha någon vuxen hemma hos mig efter operationen. Min mamma hade därför kommit till oss redan dagen innan.

Nästa dag, på lördag, skulle vår mellandotter fylla 18 år. Så när vi kom hem från Borgå firade vi snabbt och enkelt då alla var på plats. Det blev inget stort kalas i år. Det känns lite ledsamt när jag tänker på det, men situationen är vad den är.

Vi gör det bästa av den. Och Conny hann i god tid till sin buss och vidare till Sverigebåten.