Tredje behandlingen

Tiden mellan behandlingarna har varit tung. Blodprov, EKG, magnetröntgen och läkarbesök. Kalendern just nu består mest av olika sjukhusbokningar. Man hinner knappt landa mellan gångerna.

Läkarbesöket

Mellan andra och tredje behandlingen hade vi återbesök hos onkologen. Det hör till min behandlingsplan att efter varje två behandlingar alltid kolla upp med magnetröntgen och så träff med läkare. Det var nervöst. Man har ingen aning om vad bilderna egentligen visar. Jag tyckte själv att knölen kändes mindre, men det säger ju inte allt. Vad som händer under ytan vet man inte. Vi var båda spända. Man försöker tänka positivt, men ändå förbereda sig på dåliga nyheter.

Den här gången var läkaren mer saklig, lite stel. Inte så mycket “extra”, men ändå bra. Hon gick rakt på sak och sade ganska snabbt att jag har bättre behandlingssvar än vad det brukar vara. Jag minns knappt siffrorna hon rabblade upp. Mått och millimetrar. Allt sådant läste jag i lugn och ro i Maisa-appen efteråt.

Hon undersökte, frågade hur jag mår, om biverkningar och hur allt har gått. Lever och hud fanns fortfarande med som orosmoln, eftersom jag reagerade så starkt efter första behandlingen. Jag fick nya recept och remisser för blodprov.

Och så kom frågan igen. Om jag fortfarande godkänner att fortsätta med den immunologiska behandlingen. Om jag förstår riskerna. Jag sade ja. Vi kom överens om att fortsätta enligt plan. Immunbehandlingen fortsätter, och cytostatikan hålls på tio procent lägre dos.

Behandling nummer tre

Så var det dags igen. Den här gången via venporten, och det gjorde faktiskt en stor skillnad. Allt gick smidigare. Inget letande efter ådror. Inga värmepåsar och stickande flera gånger.

Jag satt där i stolen med mitt dropp, åt mitt iskross och mitt medhavda mellanmål. Conny var med som vanligt, men satt någon annanstans i sjukhuset och jobbade. Själva behandlingen gick bra. Nu gavs allt i så att säga normal takt, då jag inte tycks få allergiska reaktioner av läkemedlen som ges.

Peruken

Direkt efter behandlingen hade jag bokat tid för perukprovning. Lite optimistiskt kanske, med tanke på att man är rätt trött efteråt. Men samtidigt mår jag ju ändå ganska okej just då.

Så vi körde till centrum och till frisören. Det är faktiskt ganska fint att man får betalningsförbindelse för peruk. Den räknas som ett personligt hjälpmedel under sjukdomstiden. Utbudet är vad det är. Helt okej, men inte fantastiskt. Och det behöver det kanske inte vara heller. Peruken är något tillfälligt.

Jag hade tittat ut några modeller på förhand. En axellång modell som liknade mitt eget hår. Den såg bra ut. Men jag är van att ha håret uppsatt, i svans. Inte utsläppt hela tiden. Denna gick inte riktigt att sätta på svans. Jag funderade om det är opraktiskt att på sommaren gå omkring med utsläppt, lockigt hår, speciellt om jag kommer ut till skärgården.

Så jag bad om att få prova en kort modell. Trots att jag dyrt och heligt har lovat att aldrig mer ha kort hår! Frisören tog fram en. Och den satt som en handske.

De hade bara en lite ljusare variant på lager, men det kändes ändå rätt. Sommaren kommer, håret kan bra vara lite ljusare då. Jag valde den. Conny höll med, lite förvånande.

Frisören klippte till den lite, gav mig skötselråd, schampo och allt som hör till. Och så körde vi hem.

Barnens reaktioner

När jag kom hem tittade sonen på mig och såg lite bestört ut. Jag frågade vad han tycker. “Den ser ganska ful ut”, sade han. Ärligt och rakt, det uppskattar jag! Han har ju bara sett mig i långt hår. Det var nog mest ovant.

Flickorna var hemma. De hade lagat tortilla med alla tillbehör och dukat fram. De tyckte att jag såg bra ut, som en ny frisyr bara. Samtidigt skrattade de lite åt att jag valt kort, med tanke på allt jag sagt tidigare. Så satt jag där i mitt nya hår och åt tortilla med familjen.

Jag var trött när jag kom hem. Sliten. Men om man ser på helheten så går det åt rätt håll. Tumören har krympt. Vårdplanen håller och behandlingen fortsätter.

Och nu har jag en kort frisyr jag aldrig trodde jag skulle ha.