Min sjunde behandling fick jag den 17 juni. Själva behandlingen gick bra, och den här gången hade jag dessutom tur med taxin. Jag fick sitta tyst i baksätet hela vägen till och från Helsingfors, vilket var precis vad jag behövde.
Två dagar senare var det midsommarafton.
Conny hade redan åkt ut till Björkö några dagar tidigare, så jag tog taxi till behandlingen. Med dagens bränslepriser vill vi undvika att köra fram och tillbaka i onödan. Samtidigt visste vi inte ens om jag skulle orka ut till Björkö efter behandlingen.
Vi hade egentligen två planer hela tiden. Plan A var att hela familjen skulle fira midsommar där ute. Flickorna skulle ta med sina pojkvänner och vi skulle bli sju personer runt bordet. Plan B var att jag skulle må för dåligt, och då skulle allt ändras.
Att planera när man inte kan planera
Det är det som är svårast just nu. Att aldrig riktigt veta. Man ska planera mat för flera dagar. Handla i god tid. Packa bilen. Få ihop allas tidtabeller. Samtidigt vet man inte ens om man kommer iväg.
Och det är inte bara jag som lever med alla dessa kanske. Hela familjen gör det. Kanske åker vi. Kanske inte. Kanske mår jag tillräckligt bra. Kanske ligger jag utslagen i soffan. Kanske blir det midsommar på Björkö. Kanske blir det ingenting alls, eller i värsta fall midsommar på jouren. I längden är det tungt att aldrig kunna ge några säkra svar. Inte till sig själv och inte till andra.
För att hålla någon slags ordning på kaoset har jag en Excel-fil för våra Björköresor. Där finns olika flikar för olika listor och tillfällen, midsommar, valborg, semestrar och annat. Jag kopierar en gammal lista, justerar den och editerar sen enligt mängden mänskor och önskemål.
I år blev planeringen lite annorlunda. Jag visste redan på förhand att jag troligen inte skulle orka göra särskilt mycket. Därför fick menyn vara enklare än vanligt. Hot dog-buffé, tortillas med malet kött och kyckling, pitabröd med pulled pork och en grillmiddag med nypotatis, kasslerbiffar, kyckling och korv. Och förstås marängtårta med färska jordgubbar till kaffet. Så medan jag ännu mådde någorlunda efter behandlingen började vi handla och packa. Ju närmare midsommar vi kom, desto mer började vi tro att det kanske faktiskt skulle lyckas. Och till slut gjorde det det.
Energikick
På torsdagen mådde jag faktiskt fortfarande ganska bra. Kortisonet gav antagligen en liten energiskjuts. Man kunde tänka sig att jag skulle ha vilat och sparat krafter inför midsommaren. Det tyckte uppenbarligen inte jag. Istället bakade jag fyra skärgårdslimpor. Sonen och jag bakade citronkaka och gjorde dessutom en stor sats picklad rödlök. Det gick undan då vi samarbetade. Han kokade lagen till rödlöken, skötte det mesta av citronkakan och stod nästan för merparten av arbetsinsatsen.
Resan ut
På fredagen slutade dottern jobbet klockan ett och vi packade bilen. Hon körde. Själv satt jag mest och försökte hantera värken och illamåendet. Resan gick ändå bra. Vi stannade för att tanka och sträcka på benen. Sedan fortsatte vi mot Kirjais. Den här gången hade vi dessutom enorm tur med färjan i Nagu. Ingen kö alls. Det var bara att köra rakt ombord. De flesta hade väl redan hunnit ut till sina stugor.
Lite före fem var vi framme i Kirjais. Sedan började nästa projekt. Bilen skulle tömmas, båten lastas och allt flyttas ännu en gång. Jag satt mest och tittade på medan de andra bar. Benen är svaga och skakiga, och balansen är inte riktigt vad den brukade vara.
En timme senare var vi framme på Björkö. Vi hann precis bära upp sakerna till stugan, kasta ett öga i spegeln och tömma kylväskan innan vi gick upp mot berget där midsommarstången just hade rests. Egentligen hade jag inte tänkt gå dit alls. Jag kände mig yr, svag och ganska dålig. Men jag bestämde mig för att åtminstone göra ett försök. Jag höll i Conny hela vägen, och så stod jag och höll i honom eller något av barnen så jag hölls upprätt.
Hur svarar man egentligen?
Det var roligt att se människor igen. Småprata lite. Stå där lyssna på sorlet av glada mänskor. Samtidigt slog det mig hur mycket jag börjat dra mig undan människor under det här halvåret. Inte för att jag inte vill träffa folk. Inte för att jag inte uppskattar omtanken. Tvärtom. Men frågan ”Hur är det?” har blivit så svår att svara på. Vad säger man egentligen? Om jag svarar att allt är bra är det ren lögn. Om jag svarar ärligt blir svaret alldeles för långt, och kanske också för ”brutalt”.
Och midsommarafton uppe vid stången är verkligen inte rätt plats för någon längre redogörelse om krämpor, blodvärden, cytostatika, biverkningar och sjukhusbesök. Alla var ju där för att ha det roligt. Så redan på förhand hade Conny och jag funderat på vad jag skulle svara om någon frågade. Till slut blev svaret ganska enkelt. ”Just idag är det tufft. Men jag är här, och jag är glad över det.” Och egentligen sammanfattar det hela midsommaren ganska bra. Det var tufft, men jag var där. Det var tillräckligt.
Vanlig midsommar
Midsommarmiddagen blev hot dogs och marängtårta med jordgubbar. Det smakade faktiskt riktigt bra, trots att smaksinnet är helt ur spel och aptiten långt ifrån normal. Jag bara satt och blev serverad, de andra vispade grädde, stekte korv och skötte allt det andra.
På lördagen for resten av familjen omkring lite mer. De besökte grannöar och gjorde små utflykter medan jag mest satt inne eller ute i skuggan och vilade. Vädret var fint och det räckte gott för mig att sitta ute en stund och bara njuta av att vara där.
På kvällen orkade jag ändå bada bastu, vilket kändes som en liten seger. På söndagen hälsade vi på våra ö-vänner. Jag var glad över att jag orkade gå dit också. Det hände egentligen inget särskilt. Vi åt enkelt men gott. Ungdomarna simmade och gjorde sitt. Solen sken. Helt vanlig midsommar.
Envishet eller dumhet?
På söndag kväll var det dags att packa ihop igen. Hemma var vi först kring midnatt. Resan tog hårt på ryggen och kroppen, och när jag kom hem var jag fullständigt slut. Följande dag orkade jag nästan ingenting alls. Ändå ångrar jag inte att jag åkte.
Några avrådde mig faktiskt från att fara. Och jag förstår dem. Jag mådde inte särskilt bra, resan är lång och kroppen var redan hårt belastad efter behandlingen. Rent logiskt hade det kanske varit klokare att stanna hemma i soffan. Men ibland får jag gå emot logiken, och lita på magkänslan.
Jag tror också att det var därför midsommaren kändes så viktig för mig i år. Inte för att det hände något särskilt. Utan för att man efter en cancerdiagnos blir smärtsamt medveten om att ingenting är självklart längre. Jag vet inte hur nästa midsommar ser ut. Jag vet inte ens hur nästa månad ser ut. Just därför ville jag så gärna vara där.
Kanske var det envishet. Kanske var det ren dumhet. Eller kanske var det bara ett väldigt starkt behov av att få göra något vanligt mitt i allt det ovanliga. Och när jag nu ser tillbaka är jag väldigt glad att jag lyssnade på den där envisheten.
Nu väntar nästa kanske
Nu återstår ungefär en vecka till nästa planerade behandling. Jag fyller dagarna med vanliga, tråkiga saker. Vila, äta, dricka och försöka ge kroppen de bästa förutsättningarna jag kan. Titta på fotbolls-VM och äta vattenmelon och glass.
Magen är fortfarande riktigt råddig. Huvudvärken är nästan konstant. Jag är ordentligt trött och pulsen susar i öronen mest hela tiden. Ryggen är sjuk, näsan rinner konstant och mina sår i näsborrarna gör att nästippen är svullen. Illamåendet kommer i vågor. Det är inte någon trevlig tillvaro, men antar att det alltid kunde vara värre.
Nästa blodprov tas dagen före behandlingen. Så nu väntar ännu ett kanske. Kanske räcker blodvärdena. Kanske inte. Men det får jag veta då. Just nu försöker jag mest återhämta mig från midsommaren, njuta av minnena från några fina dagar på Björkö och hoppas att kroppen orkar samarbeta en gång till.
Lämna ett svar