Det börjar ta på kroppen nu. På riktigt. Det är kumulativt. Att medicinerna inte hinner lämna kroppen innan nästa omgång fylls på. Att allt bara byggs upp, lager på lager. Kroppen hinner inte återhämta sig mellan varven. Resultatet är en trötthet som inte liknar något annat jag varit med om.
Det bränner i benen av mjölksyra bara av att gå några steg. Från soffan till toaletten känns ibland som ett mindre träningspass. Ibland svartnar det i ögonen när jag stiger upp. Pulsen stiger till 140 av minsta lilla.
Blodvärdet är lågt, så jag försöker nu äta broccoli, ärter och blodplättar. Hjälper knappast, men man gör vad man kan och vad läkarna säger.
Biverkningar och illamående
Den här gången har illamåendet varit värre. Jag tar maxdos av illamåendemedicin varje dag, men det ligger där ändå, som en envis skugga.
Smaksinnet är speciellt. Allt smakar som en blandning av metall och något som absolut inte borde klassas som livsmedel. Jag har fortfarande inte testat hundbajs, men jag känner att jag närmar mig en kvalificerad gissning. Ögonen är torra, huvudet värker och kroppen känns tung. Och så den där tröttheten ovanpå allt.
Sprutan som väntar
Ett dygn efter behandlingen tar jag min spruta, Pelgraz. Den som ska få kroppen att producera vita blodkroppar. Själva sticket är inget problem. Det är det som kommer efter. Ryggvärken. Den där djupa, malande smärtan som inte inte ens går bort med triangelmecidin.
Magnetröntgen och taxiresa
En vecka efter behandlingen var det dags för magnetröntgen igen. Den här gången åkte jag med FPA-taxi för första gången. Jag fick en jättetrevlig, lokal chaufför, och en stor del av vägen småpratade vi, mest om världsläget och bränslepriser. Jag frågade om hans bil och vi pratade om laddhybrider och adaptiva farthållare. Vi båda var irriterade på att folk inte kör enligt sommarhastigheterna, utan kör för sakta och bromsar upp all trafik.
När jag bokade resan fick jag veta att man inte kan beställa hemresan på förhand, utan måste ringa när man är klar. Det skulle ha betytt väntan på Kvinnokliniken. Men chauffören sade direkt att han väntar på mig. Det var en oväntat stor lättnad. Han skulle äta lunch medan jag var på mitt ärende.
Själva magnetröntgen gick enligt bekant mönster. Anmälning, formulär, standardfrågor om graviditet och metall i kroppen. Ombyte till sjukhuskläder. Skötare som sätter kanyl. Trots att hon hade rätt att använda min venport valde hon armen. Det blev några försök och ovanligt mycket blod, men till slut lyckades det.
Värdighet? Nej.
Att sedan ta sig upp på britsen och lägga sig på mage är en liten föreställning i sig. Man kryper, ålar och försöker se någorlunda värdig ut medan någon instruerar att hasa lite uppåt eller neråt. Med öronproppar i öronen blir det en del “anteeksi?” mellan varven.
Så väljer man radiokanal, får hörlurar och en larmknapp i handen. En sista kontroll att allt är okej, och sedan skjuts man in i röret. Brummandet, dunkandet och det monotona surrandet börjar.
Undersökningen tar kanske femton minuter. Sedan samma procedur åt andra hållet, långsamt sätta sig upp, försöka ta sig från magläge till sittande utan att riktigt veta hur man ska göra det smidigt. Skötaren tar bort kanylen, och så är det klart. Den andra skötaren i rummet frågade om mitt efternamn, och undrade om det betyder Kyläharakka. Jag drog en kort version av varifrån namnet kommer, vi skrattade och så gick jag och klädde på mej och lämnade röntgenvåningen.
Det var oväntat skönt att ta fram chaufförens visitkort ur väskan och ringa. Fem minuter senare satt jag i samma bil igen. Själva undersökningen är inte tung eller smärtsam, men jag var ändå helt slut efteråt. Mådde illa och tog snabbt en tablett.
Hem igen
Hemresan var tung. Jag orkade inte ens småprata med chauffören på vägen hem. Det säger en del. Väl hemma tog jag lite mediciner och somnade nästan direkt.
Och där är jag nu igen. Väntar på svar. Går på blodprov. Räknar dagar.
Lämna ett svar