Bakslag

Den senaste behandlingen, alltså första rundan med “Red devil”, slog hårdare än jag hade väntat mig. Jag visste att den här delen av behandlingen brukar gå hårt åt blodvärdena och ge kraftig trötthet. Jag tyckte redan innan att jag varit så trött att det knappast kunde bli värre.

Ack så fel jag hade. Det här var något helt annat. Inte sömnighet, utan en total kroppslig utmattning. Jag kunde inte ens sova bort den. Kroppen orkade bara inte fungera normalt längre. Att skära sallad eller steka ett ägg fick armar och ben att bränna av mjölksyra. Att resa sig från soffan kunde få pulsen att skjuta upp till över 180. I vila låg den ofta kring 110–130. Jag var andfådd konstant.

Nu vet jag också varför. Kroppen transporterade helt enkelt inte syre som den skulle längre.

När blodproven kom in i Maisa såg jag ganska snabbt att flera av svaren lyste med rött, och indikerade att de var för låga. Alla viktiga värden var dåliga. Leukocyter, neutrofiler, trombocyter och hemoglobin låg långt under gränserna. Jag hann förbereda mig mentalt på att telefonen skulle ringa nästa morgon. Och det gjorde den.

Samtalet från Helsingfors

Skötaren från Cancercentrum ringde tidigt på morgonen. Kroppen klarar inte nästa behandling just nu. När blodvärdena blir så här låga finns det flera risker samtidigt. De vita blodkropparna och neutrofilerna behövs för immunförsvaret. Utan dem blir infektionsrisken hög. Trombocyterna hjälper blodet att koagulera, och hemoglobinet transporterar syre i kroppen. När allt rasar samtidigt orkar kroppen helt enkelt inte ta emot nästa omgång cytostatika utan att riskerna blir för stora. Så behandlingen flyttades fram en vecka.

Jag hade nästan väntat mig det, och ändå blev jag besviken. Det känns tungt när behandlingen inte går enligt plan. Och det blir dessutom ett ganska stort praktiskt pusslande. Alla blodprov, magnetröntgen, datortomografier och läkarbesök måste flyttas fram i takt med behandlingarna. Det är inte direkt små operationer att hålla ihop kalendern längre.

Samtidigt vet jag att det här inte är något jag kan påverka själv. Kroppen behöver vila. Benmärgen behöver få en chans att återhämta sig och börja producera nya blodkroppar igen.

Blodtransfusion

Istället för behandling fick jag åka till Helsingfors för blodtransfusion. Två påsar röda blodkroppar skulle hjälpa upp hemoglobinet lite.

Så den 13 maj satte jag mig återigen på den vanliga avdelningen i Cancercentrum och fick välja stol, precis som vanligt. Venporten kopplades in och allt gick ungefär som under behandlingarna. Skillnaden var att de nu följde med kroppen lite extra noggrant. Blodtrycket kollades flera gånger och temperaturen mättes regelbundet före, under och efter transfusionen.

De första tio minuterna gick blodet in väldigt långsamt. Skötaren berättade att vissa kan få reaktioner även av blodtransfusioner. Det hade jag faktiskt aldrig tänkt på tidigare. En påse tog ungefär en och en halv timme, så totalt blev jag sittande där i nästan fyra timmar. Allt gick ändå bra och jag fick som tur inga reaktioner.

“En veckas paus”

I vissa öron kanske det låter skönt att få en veckas “semester” från behandlingarna. Men jag känner inte så. Jag vill hålla den planerade takten. Jag vill få fulla doser och bästa möjliga effekt. Faktum är ju att när behandlingar skjuts upp eller doser sänks så påverkar det också effekten. Och det skrämmer mig.

Samtidigt är det här ännu en sak jag inte kan kontrollera. Det är bara att acceptera läget och hoppas att kroppen hämtar sig tillräckligt för att vi ska kunna fortsätta.

Och nej, jag kan inte äta mig till bättre blodvärden. Det förklarade onkologen ganska tydligt. När cytostatikan är så stark att den slår ut blodvärdena hjälper det inte att äta persilja, blodplättar eller något annat “blodhöjande”. Det är dessutom helt förbjudet att ta vitaminer eller andra kosttillskott under behandlingarna.

Jag försöker ändå äta så vettigt som möjligt. Men samtidigt utan att stressa över det. När hela munnen är full av munsår och orken är obefintlig är det viktigare att jag får i mig något över huvud taget än att varje måltid är perfekt balanserad.

Mental trötthet

Jag är så innerligt trött på alltihop just nu. Det finns stunder när jag helst bara skulle vilja krypa ihop i fosterställning, gråta, somna och bli väckt med orden: “Det var bara en mardröm.” Men det är ingen mardröm. Det här är min och familjens verklighet.

Så det är bara att försöka samla ihop det som finns kvar av den mentala styrkan och fortsätta framåt, en dag i taget.

Och förresten: Jag har fortfarande kvar ögonfransarna. Det är något som gör mej lite glad.