Den femte behandlingen var som planerat den 29 april. Jag har nu gått in i andra delen av behandlingarna, där cytostatikorna byts ut. Nu är den ena cytostatikan den som som har rykte om sig att vara en av de brutalaste som finns att få, nämligen Doxorubicin, även så kallad ”Red devil”.
Själva behandlingsdagen gick lugnt. Inget dramatiskt och som tur inga allergiska reaktioner.
Lite illamående mot slutet och den där välbekanta tröttheten som smyger sig på. Det känns jobbigt då talet blir sluddrande och jag har svårt att hitta rätt finska ord då skötaren kommer och kollar läget.
Biverkningar
Den här gången är biverkningarna annorlunda. Ryggvärken är faktiskt mildare än tidigare, vilket är en lättnad. Illamåendet är lite tydligare, men fortfarande hanterbart med mediciner. Men tröttheten är något helt annat nu. Det går knappt att beskriva. Att skära en tomat till salladen kan vara tillräckligt för att jag ska behöva lägga mig ner och vila efteråt. Det bränner i benen bara av att röra sig. I duschen klarar jag inte längre av att stå, jag måste sitta på en pall. Det känns, rent ut sagt, ganska eländigt. Inte har jag varit värst atletisk eller i någon toppform innan heller, men att vara så här totalt nedkörd och darrig i benen är fruktansvärt.
Vappen i soffan
Familjen hade planer för vappen. Conny behövde åka ut till skären för att ställa i ordning inför sommaren, och vårt äldsta barn reste iväg på en soloresa till Nederländerna. Jag får inte vara ensam just nu, så jag och de två yngre barnen åkte till mina föräldrar. Det blev inget stort firande, men barnen och mamma lagade munkar som var jättegoda och vi hade det lugnt och bra. Jag vilade mest, vilket också var planen.
En liten skrämselhicka hann vi ändå med. En morgon vaknade jag och såg att febermätaren visade 37,7. Vi vet vad 38 betyder, direkt till jouren. Som tur var sjönk temperaturen av sig själv.
Tempot skruvas upp
Nu går vi in i nästa fas även tidsmässigt. Behandlingarna ges nu med bara två veckors mellanrum. Mellan dem ska jag på något sätt hinna återhämta mig, och samtidigt gå på blodprov, EKG, magnetröntgen, helkropps-datortomografi, träffa hudläkare och onkolog.
I något skede inom de kommande veckorna ska jag också träffa kirurgen och teamet för att höra om den fortsatta planen och få ett operationsdatum. Jag vet bara att operationen är planerad till juli. Det känns märkligt att inte veta hur omfattande den kommer att bli. Känns inte helt optimalt att opereras mitt i sommaren. Men inget med att ha cancer är ju optimalt, så det är bara att fortsätta fylla familjekalendern med tider och gå vidare.
“Det är bara hår”
Jag får ofta höra att det bara är hår, att det växer tillbaka och att jag är vacker även utan hår. Jag vet att det sägs i all välmening, och jag är väldigt tacksam för omtanken och alla meddelanden jag får. Men jag hatar verkligen att vara utan hår. Min spegelbild är inte längre min, det är en helt främmande människa som stirrar tillbaka, blek och skallig.
Hår är inte bara hår. Det är en del av ens identitet. Jag har alltid haft tjockt och långt hår. Att nu gå ut utan det känns fel, naket och obekvämt på ett sätt som är svårt att förklara. Hittills har det varit enkelt när det varit kallt, jag har haft mössa på de gånger jag varit till apoteket eller på mina behandlingar. Men nu blir det varmare och det känns inte naturligt att gå med mössa på. Jag saknar något så enkelt som att dra fingrarna genom håret, sätta upp det i en svans och bara gå ut.
Nästa steg
Och min klagovisa tar inte slut där. Nu kommer också ögonbryn och ögonfransar att ryka. Ännu ett steg mot det värre. Först håret, sedan det som ramar in ansiktet. Jag har mörka fransar och tydliga bryn. Barnen säger att jag kommer att se ut som en alien när de försvinner. Jag kan inte annat än hålla med och skratta lite åt det, även om det egentligen inte är särskilt roligt. Och jo, jag vet att man hellre ska vara utan hår än ha cancer, men det betyder inte att jag inte får sörja allt det jag mister. För det är så mycket cancern och behandlingarna tar ifrån mej. Det är tungt.
Lämna ett svar