Efter helgen i skärgården mådde jag faktiskt bättre än på länge. Humöret var lättare, kroppen kändes lite starkare och jag fick tillbaka en liten bit av känslan av att vara människa igen. Inte bara patient.
Tidigt på måndag morgon åkte jag och tog nya blodprov. De proverna skulle avgöra om onsdagens behandling kan genomföras eller inte. Vid det här laget har det nästan blivit en rutin. Blodprov. Vänta på plinget i telefonen, checka Maisa. Vänta lite till. På eftermiddagen började svaren droppa in. Jag såg direkt de där välbekanta små cirklarna med ordet “Låg” bredvid värdena. Och då sjönk humöret direkt.
Samma historia igen
Hemoglobinet hade faktiskt stigit tydligt efter blodtransfusionen. Från 78 till 104. Det förklarade ganska exakt varför kroppen hade känts bättre under helgen. Varför benen inte brände lika mycket och varför jag orkade röra mig lite mer och inte konstant hade huvudvärk.
Men leukocyterna hade i stället sjunkit ytterligare. Det kom som en chock. Och neutrofilerna, som är så viktiga för immunförsvaret, var fortfarande alldeles för låga.
Jag behövde egentligen inte ens vänta på telefonsamtalet längre. Jag visste nästan redan vad som skulle hända. Och jo, historien upprepade sig.
Skötaren från Cancercentrum ringde på tisdagen, och precis som jag misstänkte klarar kroppen fortfarande inte av nästa behandling. Så ännu en gång flyttades allt framåt med en vecka. Och där började samma kalenderpussel igen. Nya tider. Nya blodprov. Flyttade undersökningar. Ny planering av hela vardagen.
“Du kan inte göra mer”
Jag frågade om det finns något jag själv kan göra. Något litet, hur mikroskopiskt det än skulle vara, som kunde hjälpa kroppen på traven. Men svaret var nej. Det finns inget jag kan göra, det finns inga mirakelkurer. Bara äta och dricka tillräckligt. Vila. Försöka återhämta mig. Det viktigaste är att hålla mig frisk.
Just nu arbetar benmärgen för fullt med att försöka producera nya blodkroppar. Det sista kroppen behöver är någon förkylning eller infektion som stjäl energi från det arbetet. Så jag fortsätter att hålla mig hemma, och familjen fortsätter tvätta händerna och använda handsprit.
Skötaren bad mig också att försöka att inte stressa upp mig, även om situationen känns tung. Lättare sagt än gjort.
Ett nederlag som egentligen inte är ett nederlag
Det här är väldigt vanligt. Behandlingen är brutal, och på Cancercentrum är det rutin att behandlingar ibland måste skjutas upp. Kroppar reagerar olika, och många behöver pauser för att hinna återhämta sig. Jag vet allt det där rent logiskt. Men känslomässigt känns det ändå som ett nederlag.
Jag vill bara fortsätta enligt tidtabell. Köra igenom det här. Ta mig framåt. Inte stå stilla. Dessutom kommer dosen nu att sänkas ytterligare eftersom jag reagerat så kraftigt på den nya behandlingskombinationen. Nästa gång får jag 80 procents dos, och tanken är att kroppen förhoppningsvis ska klara det bättre.
Jag vet att läkarna gör exakt det som är rätt och säkert. Men det är svårt att känna sig positiv just nu. Det känns så hjälplöst att inte kunna göra någonting alls åt situationen.
Lämna ett svar