Sista etappen

Jag har nu i skrivande stund tre strålbehandlingar bakom mig. Tolv kvar. Jag önskar att jag kunde skriva att humöret är på topp nu när den sista etappen äntligen har börjat, men riktigt så ser verkligheten inte ut. Jag är ganska nere just nu. Arg, bitter och gråtfärdig med jämna mellanrum. Jag försöker låta det vara så och vara lite snäll med mig själv. Man kan inte vara positiv och tacksam och duktig cancerpatient precis hela tiden. Ibland, eller ganska ofta, är jag bara så innerligt trött på skiten.

Samtidigt händer det ändå saker. Strålbehandlingen har börjat, jag börjar lära mig rutinerna och efter tre gånger vet jag ungefär vad som väntar när jag kommer till strålningsenheten på Cancercentrum.

Hjärtat då?

Hjärtat fortsätter att kräva sitt. Jag har fått en hjärtskyddande medicin som jag egentligen ska ta två gånger om dagen, men medicinen sänker också blodtrycket och mitt blodtryck var redan från tidigare lågt. Nu är det ännu lägre. Om det övre trycket är under 100 får jag enligt instruktionerna inte ta medicinen alls. Är det under 110 får jag ta en tablett i stället för två. Problemet är att mitt blodtryck väldigt ofta ligger någonstans mellan 92 och 98.

Jag har aldrig tidigare behövt mäta mitt blodtryck regelbundet, så också detta är en helt ny liten hobby. Jag har en bra mätare och försöker göra likadant varje gång: sitta ner och vila först, mäta på samma sätt och försöka få så tillförlitliga värden som möjligt. Så sitter jag där och tittar på siffrorna och konstaterar att nej, ingen hjärtmedicin nu heller. Det känns inte särskilt bra när jag samtidigt vet att medicinen är viktig för hjärtat. Jag var i kontakt med kardiologmottagningen förra veckan men fick inget konkret svar på hur vi ska gå vidare. Jag får kontakta dem igen inkommande vecka, för så här kan det ju inte fortsätta.

Första strålningen

I onsdags, den 2 september, var det dags för den första strålbehandlingen. Jag har lyckats ordna det så att samma taxichaufför kör mig alla gånger, vilket är en enorm lättnad. Han hämtar mig hemma, kör mig till Cancercentrum och väntar utanför medan jag är på behandling. När jag är klar behöver jag bara gå ut och sätta mig i bilen igen. Inga nya chaufförer, inga nya bokningar och ingen stress över exakt när jag blir färdig.

Själva strålbehandlingen är ganska odramatisk. Jag går först in i ett litet omklädningsrum och tar av mig allt på överkroppen. I mitt fall råkar det vara tre män som sköter de olika delarna av processen, så där står jag och småpratar med den första (ja, han är inne med mej i omklädningsrummet!) medan jag klär av mig. Sedan går jag halvnaken genom rummet där skärmarna finns och där nästa man sitter och övervakar det som händer inne i behandlingsrummet. Hej hej och artighetsfraser också med honom. Och så vidare in, och där står den tredje mannen och väntar vid maskinen. Så är det de den första och tredje mannen som ser till att jag placerar mej rätt.

Viktigt att ligga stilla

Själva strålningsrummet är stort och kalt, med en enorm apparat i mitten och en stenhård brits som jag ska lägga mig på. Armarna upp ovanför huvudet och sedan börjar det noggranna placerandet. Kroppen flyttas och justeras (av de två männen, jag själv får inte alls röra mej) tills jag ligger exakt som jag ska. Positioneringen är viktig eftersom strålningen ska träffa det område som planerats och samtidigt i möjligaste mån skona vävnaden runt omkring. Därför används bilder, markeringar och samma noggrant bestämda position vid varje behandling. När allt stämmer får jag ännu en gång rabbla mitt socialskyddssignum, så de vet att det faktiskt är rätt person som strålas. Sedan går männen ut ur rummet. ”No niin, nyt aloitetaan!” Och där ligger jag. Armarna ovanför huvudet och inte röra en millimeter.

Kortare än en låt

Själva strålningen gör inte ont. Jag känner ändå av apparaten som ett lite obehagligt surrande medan den arbetar. Allt går väldigt snabbt. Hela själva strålningsdelen tar högst ett par minuter. De har radio på i rummet, och jag hinner inte ens höra en hel låt från början till slut innan det är färdigt.

Sedan kommer de två männen tillbaka, meddelar att de nu tar ut mig ur apparaten och att jag får ta ner armarna. De sänker britsen, jag stiger upp och så är det klart. Tack och hej. På fredagen hann vi till och med diskutera veckoslutsplaner. Jag hade inte särskilt mycket spännande att bidra med eftersom mina egna planer i princip bestod av att vara hemma och försöka hålla pulsen nere, så jag konstaterade något om att det åtminstone hade lovats fint väder.

Sedan går jag halvnaken tillbaka förbi mannen vid skärmarna. Hej hej igen och trevligt veckoslut. In i omklädningsrummet, kläderna på och ut. Allt som allt kanske fem minuter. Tio om det går långsamt. Och sedan sätter jag mig i bilen för att åka hem till Ekenäs.

Tre timmar i bil för några minuter på britsen

Det känns fortfarande ganska absurt att sitta ungefär tre timmar i bil för en behandling som är över innan en låt hunnit spelas färdigt. Jag blir dessutom stel och styv av att sitta så länge, och just nu när jag inte får motionera finns det inte så mycket jag kan göra åt det heller. Men det är bara att uthärda. Jag är väldigt tacksam över att jag fick rätt till FPA-taxi, för alternativet med allmänna färdmedel hade varit betydligt tyngre. Samtidigt får jag väl också tycka att tre timmar i bil varje vardag är jobbigt.

Och fast själva strålningen bara tar några minuter går en stor del av dagen åt till den. Jag är långsammare än vanligt redan när jag ska göra mig i ordning hemma. Sedan kommer resan till Helsingfors, behandlingen och resan tillbaka. Jag ska komma ihåg att äta och dricka ordentligt och dessutom sköta huden på det strålade området. När allt är klart har ännu en dag på något märkligt sätt bara försvunnit.

Huden ska inte ”fräsa som i en stekpanna”

Jag har fått ganska noggranna instruktioner för hur jag ska sköta huden under strålbehandlingen. Jag ska smörja ordentligt med rätt slags produkter, men inte före själva strålningen. Även om huden känns torr kan det tydligen fortfarande finnas fukt från krämen kvar på hudytan.

Mannen som gick igenom instruktionerna med mig beskrev det väldigt tydligt: ”Se kosteus on siinä ihon pinnalla ja tirisee sitten kuin paistinpannulla! Sitä ei haluta!” Fukten ligger alltså där på hudens yta och fräser som i en stekpanna av de starka strålarna. Den bilden fastnade på min näthinna.

Så smörjandet sker efteråt. Jag har också fått instruktioner om koksaltkompresser, som jag ska använda för att lugna och sköta huden. Jag har inte börjat med dem ännu, men fick veta att de också lönar sej att använda förebyggande. Eftersom det går åt ganska stora mängder koksaltlösning är det onödigt dyrt att köpa allt från apoteket, så jag fick recept på hur man kokar egen hemma. Igen en ny sak jag inte visste att jag skulle behöva lära mej. Nu ska jag börja koka koksalt. Vad näst?

’Tis but a scratch

Jag har en god vän som numera bor i Sverige. Vi har ganska likadan humor, och under hela min cancerresa har vi skrivit mycket med varandra. Om både allvarliga och vardagliga saker, och den svarta humorn har definitivt varit starkt närvarande. Hans stöd och våra diskussioner har varit guld värda för mig under de här månaderna.

Ganska tidigt i allt det här sade jag till honom att om jag kommer levande ur det här ska jag tatuera ”It’s just a flesh wound” någonstans nära operationsärren. Det är väl inget juridiskt bindande löfte direkt, men tanken har hängt med sedan dess.

Det låter kanske löjligt att en t-skjorta skulle göra någon större skillnad, men första gången jag tog den på mig till strålningen hände faktiskt något litet med mig. Jag steg ur taxin utanför Cancercentrum utan hatt och utan peruk. Det har jag faktiskt inte gjort tidigare. Jag skäms inte över att vara flintis, men det har känts så främmande och onaturligt att jag helt enkelt inte har velat gå omkring så bland folk.

Men där gick jag. Rak i ryggen, med mitt konstiga fjunhår, den blödande riddaren på skjortan och ’Tis but a scratch. Och jag log lite, nog är allt detta ett sånt spektakel.

Tolv kvar

Tre strålningar är nu gjorda. Tolv återstår. Än så länge har huden klarat sig bra, men det är tidigt och jag vet att reaktionerna kan komma senare. Jag följer instruktionerna, smörjer, dricker, äter och försöker göra allt det där jag ska göra. Samtidigt mäter jag blodtrycket, försöker förstå när jag får ta hjärtmedicinen, försöker äta och dricka trots avsaknad av både hunger och törst, och undviker att alls anstränga mej.

Jag är inte särskilt positiv just nu. Vissa stunder är jag arg eller ledsen och andra stunder är jag bara så innerligt trött på hela cirkusen. Jag försöker acceptera att också det får höra till. Jag behöver inte hitta något vackert eller lärorikt i varje dag.

Men ibland kommer det små saker som hjälper ändå. En taxichaufför som gör logistiken lite enklare. Någon som säger något absurt om en stekpanna att jag börjar skratta. En vän som har sett en rolig video och skriver och frågar om jag sett den, och så skrattar vi båda åt den. En vän i Sverige som vet exakt vilken sorts humor jag behöver och skickar en blödande riddare på posten.

Det botar förstås ingenting. Men just nu räcker det ganska långt att kunna titta på alltihop och tänka: ’Tis but a scratch.