Andra behandlingen

När kroppen sa stopp

Den andra behandlingen blev inte riktigt enligt tidtabell. Den skulle egentligen ha varit tidigare, men kroppen satte stopp. Efter första rundan fick levern ta emot en ordentlig smäll, och huden bestämde sig dessutom för att utveckla något som eventuellt kan bli en kronisk hudsjukdom. Så behandlingen sköts fram några veckor. Kroppen behövde återhämta sig. Men nu är jag här igen.

Mössorna

När man kommer in till behandlingsenheten möts man genast av ett litet bord. Där står några korgar fyllda med så kallade cyto-mössor. Mössor som frivilliga har stickat eller virkat åt patienter. På en liten lapp står det att det är fritt fram att välja en.

Jag stannade upp och tittade. De var jättefina. Alla möjliga färger, modeller och storlekar. Jag tänkte att det är så otroligt fint att det finns människor som gör sådant här för kvinnor som går igenom cancerbehandling. Sedan gick jag vidare. Det slog mig först efteråt. Jag skulle ju kunna ta en mössa. Det är för sådana som mig de ligger där.

Den insikten kom lite sent. Jag vet att jag har cancer, men har ändå svårt att ta in det. Att jag nu faktiskt sitter här utan hår och har rätt att ta en mössa som någon vänlig mänska har virkat.

Tillbaka i stolen

Första gången jag satt i behandlingsstolen skrev jag att jag sitter här på min första och sista behandling med eget hår. Det visade sig stämma. Nu sitter jag här utan, med en tunn mössa på mej. Känner mej inte bekväm att gå omkring skallig. Det är fortfarande lite ovant när jag får syn på mig själv i hissens spegel.

Eftersom jag reagerade så kraftigt första gången har doserna justerats. Cytostatikan ges nu i tio procent lägre dos. Kortisonet och den immunologiska medicinen körs ändå på normal nivå. Man provar sig fram. Justerar. Anpassar.

Själva behandlingen ser annars ganska likadan ut som förra gången. Jag sitter i stolen, fastkopplad i slangarna. Droppåsarna byts en efter en. Det är ett lugnt tempo i rummet. Skötarna rör sig mellan stolarna och frågar då och då hur det går, kommer med en mugg med iskross som jag ska tugga i mej.

Conny är med, som alltid. Vi har infört en liten tradition. Varje gång vi kommer hit tar vi en hiss-selfie. Traditioner är viktiga. Även i Cancercentrum.

En ny sväng i planen

Under dagens behandling fick jag också veta att jag framöver ska få en annan cytostatika. Problemet är att den är extremt frätande. Enligt skötaren kommer mina ådror inte att klara av den. Jag fick en broschyr om venportar, och skötaren förklarade hur allt fungerar. Jag läste broschyren, och nästa gång hon kom, sade jag att jag går med på operationen, och hon gick genast och bokade in mej.

Så nästa steg blir en liten operation där de sätter in en venport. En liten dosa under huden som gör att medicinerna kan ges direkt i blodbanan utan att ådrorna förstörs. Venporten opereras in under höger nyckelben.

Det här är verkligen en resa. Det dyker upp svängar, gropar och nya vägskyltar hela tiden. Man hinner knappt vänja sig vid en rutt förrän det är dags att backa eller göra en u-sväng.

Cancerkassen

Broschyren åkte ner i cancerkassen. Den som flickorna köpte åt mig. Den får följa med till varje behandling och varje undersökning och läkarbesök. I den ryms vattenflaska, laddare, hörlurar, nackkudde och allt annat som gör timmarna i stolen och väntrummen lite lättare.

Och så fortsätter resan. En påse i taget. En behandling i taget.